Hur länge orkar Markus Krunegård? Har du också ställt dig den frågan? Det spelar liksom ingen roll om han spelar för asbesttyngda gruvarbetare i en svampig gymnastisksal i Kiruna eller på hemmaplan bland saliga hipsters på Debaser Medis – Norrköpings största musikexport (förlåt Plura!) hetsar alltid hårdare än amerikanska poliser med utstrålning intensivare än Fukushima.
Mannen som vid trettiofem blivit både myt och legend har på skiva efter skiva spottat ur sig kärlek, ångest och längtan med oöverträffad frenesi och efter en bejublad och svettig turné under hösten 2014 var vi nog många som tyckte att Markus borde lugna ner sig lite. Ta med familjen på promenaden under broarna i Skanstull, fika på Café de Flore eller varför inte hugga en restresa till LA.
Men när vi trodde att det skulle tystna ett tag, att Markus kanske behövde ladda batterierna en smula, då kommer Härskarens Teknik. Och om du längtade efter ballader och visor, en ny ”Askan är den bästa jorden” eller ”Stjärnfallet”, då kan du stänga av direkt. Härskarens Teknik är åskvädret som tvingade ner Air Asia-planet i Javasjön; likt en försenad fyrverkeritårta exploderar skivan på pophimlen och regnar ner som svart konfetti över alla oss som frusit fast på toaletten, vid spegeln, skitfula i sextiowattsljuset.
Redan på Markusevangeliet sjöng Krunegård att rocken inte spelar någon roll längre, men det tycks inte spela någon roll längre: i tre av fem låtar på Härskarens Teknik leker Markus stenhård rockstjärna. Titelspåret är ilsket och distat men en klassisk Krunegårdsk falsett lyfter refrängen och efter två lyssningar sitter låten som ett hubba-bubba i medulla spinalis. Avslutande ”Sadomasomarkus” är en märklig blandning av anarkistisk punk och Lars Winnerbäck medan ”Född långt från USA” blir till en retfull blinkning åt alfahannen som tidigare hade publikrekordet på Ullevi.
Det går inte att beskriva Härskarens Teknik utan att använda ordet ”urladdning”. Det här är fem extremt täta låtar med tung livekänsla och stora doser frenesi. Jag får känslan av att Markus och bandet har gått direkt in i studion från något av turnégigen – och sen spelat in hela jävla ep:n i en enda euforisk tagning.
”Om du är ensam är du inte ensam” mässar Krunegård på ep:ns bästa spår och lyckas som vanligt göra sin kylskåpspoesi till helig skrift – och fast jag vet att ingenting är vettigt 03:30 och att samma nätter väntar alla tvingas jag ner på knä; fullständigt utslagen av den här musikaliska vätebomben.
Skivans enda problem är att den är för kort. När Markus är så här taggad vill jag inte ha en ep: ge mig fem lika entusiastiska spår till och det hade varit the love of my life. Men nu är vi bara enkla undersåtar i Krunegårdland och vill härskaren visa sin teknik i ynka fem spår får vi nöja oss med det. Så Go Johnny Go, lev som en gris och dö som en hund.
Släpps: 28/1
Bolag: Universal
Bästa låt: "Om du är ensam är du inte ensam"
Men framför allt: ta emot den här ep:n med öppna armar. Svensk pop blir inte mycket bättre än så här 2015.
8/10
