När det är dags för Tennessees egna Justin Townes Earle att inta Kägelbanan på Södra Teatern har konserten varit slutsåld i flera dagar. Kanske är country den genre som förenar alla oss som står och köar ute i snön och kanske när vi en gemensam önskan om att lite själfull americana är just vad som krävs för att värma upp oss i januarikylan. Väl inne i värmen möts jag av tonerna av Neil Diamonds ”Forever in Blue Jeans” och inne på scenen i södra salongen värmer Andrew Combs, ett av de uppmärksammade yngre namnen i Nashville, upp publiken i väntan på huvudakten.
Earle har valt att hålla scenshowen spartansk. Istället för ett fullt band har han enbart med sig en kompgitarrist (ingen mindre än Paul Niehaus, som spelat i både Lambchop och Calexico). Arrangemanget uppskattas kanske inte av alla (jag får själv lyssna på en självgod gammal bluesmusiker i baren som är besviken på avsaknaden av ett fullt band på scen) men för mig är det idealiskt. Earles genre berör mig betydligt mer när den är akustisk. Låtarna får tydligare struktur och texterna tränger sig djupare in.
Earle bjuder också på roligt mellansnack och han är betydligt mer humoristisk och empatisk än den bad boy jag hade förväntat mig (med tanke på allt jag läst om tidigare slagsmål och en tur in på avvänjningsklinik). Han verkar ha tagit sig i kragen och pratar om sin fru, konsertbesökaren som en gång kastade en flaska i huvudet på honom och varför han valde att skriva en låt om Billie Holliday.
När han gör sig redo att framföra en låt om Memphis och stadens förfall påbörjar han en monolog om amerikansk politik men hejdar sig sedan. ”Mer politisk än så blir jag inte, det är min pappas grej”, skrattar han. Så var det avklarat. Han vet att vi vet att Steve Earle är hans pappa, och han kan senare under kvällen sjunga ”I am my father´s son” med både självständighet och värdigheten i behåll.
Större delen av spelningen ägnas föga förvånande åt hans två senaste album, den två månader gamla Single Mothers och dess tvillingsyskon Absent Fathers som släpptes för bara två veckor sedan. När spelningen börjar närma sig sitt slut är det många i publiken som väljer att gå därifrån i förväg. Om det är på grund av trötthet, andra kvällsplaner eller mättnad på akustisk jämntjockhet vet jag inte. Jag vet dock att de som valt att gå missar en rad fina covers, däribland en behaglig version av Fleetwood Macs ”Dreams”.
För min del blir det dock aldrig enformigt och när jag väl beger mig ut i januarimörkret igen känns kylan lite lättare att hantera.
