Stalon – Ingen Annanstans

Konceptet är helgjutet: tre skäggiga bröder från Norrlands tomma inland flyttar till storstan och börjar göra musik på svenska. Med influenser från västkustpop, svensk retro och The Beatles är Stalons uttalade ambition att göra ett popalbum med melodierna i centrum. Och visst är Ingen Annanstans full av fina melodier. Men det räcker inte. Jag gäspar mig genom skivans sju spår.

Ni vet hur pinsamt det kan vara med människor som inte riktigt förstår att de själva är ute och cyklar; folk som slår sig för bröstet och ”är någonting på spåren” – men som helt uppenbart inte har riktig koll. Lite så känner jag inför Stalon. Bröderna och deras band tycks ha hittat en gammal handbok från 1992 i att göra catchy pop på svenska. Och det i sig behöver ju inte vara fel – mycket ny musik är repetition och plagiat. Det kan bli hur bra som helst, förutsatt att NÅGONTING är nytt. För att slå måste alla band hitta en egen tonträff, den där lilla pikanta detaljen som gör att vi vill höra just dem och deras version istället för att bara slentrianmässigt spela Kent på repeat tills Solen slocknat.

Den här plattan har inget eget. Den väcker inte mina känslor. Jag tror inte på bandet när de i schlagern ”Rymdraketen” sjunger att ”världen börjar kännas för liten”. Jag tycker snarare det känns som storhetsvansinne; Stalon siktar mot stjärnorna (Beatles) men hamnar snett (någonstans mellan David Shutrick, Jumper och valfritt bortglömt bidrag i melodifestivalen). Jag skrev i början att melodierna är fina, och det är de. Men samtidigt ganska tråkiga. Jag kan annars ha oändligt tålamod med förutsägbar musik – under förutsättning att texterna är bra. Men Stalons lyrik är inte Öijer precis. Floskel efter floskel radas upp i en aldrig sinande ström, allting var mycket enklare 1992, faller du så faller jag, du är så fin, så fin, om bara du var min.

Jag förstår, och uppmuntrar, Stalons ambition; hur de kämpar för att göra en retrodoftande svensk popskiva aktuell 2015. Och små guldkorn går faktiskt att vaska fram. Verserna i ”Åter på vägen” är tidvis snyggt Hellman-eska, ”1992” är småmysigt west coast och i titelspåret finns jazziga ambitioner att ty sig till. Men det räcker inte på långa vägar, och när skivans korta speltid är slut känner jag just ingenting.

3/10