Björk var artisten som förändrade mitt sätt att lyssna på musik när jag i mitten av 90-talet äntrade tonåren och hon förblev min stora “ungdomshjälte”. Sedan dess har min fascination för isländskan avtagit något och jag har idag svårt att försvara hur oresonligt stor andel av mitt surt förvärvade studiebidrag som då gick till att jaga rätt på bootlegs och obskyra b-sidor (det här var före internetnedladdningens tidevarv). Men jag håller henne fortfarande för att vara ett av de största musikaliska genierna i modern tid. Och det bekräftas av nya Vulnicura.
“Popstjärnan” Björk som under 90-talet jagades av stora nallebjörnar i sina videos och färdades från storbandsjazz till drum’n’bass på nolltid är idag väldigt avlägsen. Jag har ibland haft svårt att följa Björk när hon på senare år svävat ut i abstrakta koncept om universum och “människan, musiken och ljudens plats i kosmos”. Men även om Vulnicura inte heller rymmer några ”popdängor” i stil med ”Big Time Sensuality”, så uppehåller hon sig här kring det kanske mest allmänmänskliga ämnet i universum: behovet av kärlek och rädsla för att bli lämnad.
Vulnicura är ett “konceptalbum” om skilsmässan från ex-maken Matthew Barney (pappan till hennes dotter 12-åriga dotter Isadora). Det är Björks mest självbiografiska album hittills (eller om man så vill: mest självupptagna). Många beståndsdelar känns igen. Stråkarna har på nytt fått en mer framträdande roll. Gamle kompisen Antony Hegarty gör ett gästspel i “Atom Dance”. De programmerade rytmerna och fascinationen för modern produktion (den här gången med Arca och The Haxan Cloak som sparringpartners) är ett lika centralt inslag i Björks musik nu som genom hela solokarriären.
Den ligger nära till hands att jämföra med 1997 års Homogenic, det stråkbaserade lite “svårare” albumet som följde efter popframgångarna Debut (1993) och Post (1995) – även det albumet tog för övrigt sitt avstamp i ett uppbrott. Vulnicura byggs på ett liknande sätt upp från den stämningsfulla, vackra stråkbaserade öppningen “Stonemilker” till sammanbrottet av sönderhackade körer och smattrande trummor i “Mouth Mantra”. Däremellan tar låtarna nya riktningar: från det episka berättandet i “Lionsong”, introvert undersköna “History Of Touches” till dramatiska höjdpunkten “Family”. Tempot är långsammare, anslaget vemodigare och mer reflekterande.
Release: 20/1
Bolag: One Little Indian Records
Bästa spår: "Family"
Dagens Björk må relatera till konstvärlden snarare än popmusiken. Men den 49-åriga artisten – som genom alla år fått finna sig i att jämföras med älvor och andra naturfenomen – har nog aldrig tidigare framstått så här mänsklig och sårbar.
8/10
