På sitt förra släpp, EP:n Casette, var Viet Cong extremt spretiga. Indierock blandades med industri, popmelodier med rena oljud. På debutalbumet är mycket av spretigheten bortrensad och stilen konsekvent. Det verkar som om Viet Cong bestämt sig för vilket band de ska vara. Och att det bandet av någon anledning är ett brittiskt postpunkband från tidigt åttiotal. Att man är från Kanada och att det är mer än trettio år för sent verkar inte vara något problem. Allting låter exakt som den tidens postpunk: de metalliska gitarrerna, den gothiga sångstilen, betongljudbilden.
Trots de imiterande dragen blir musiken dock aldrig tråkig, långt ifrån, Viet Congs debutalbum är ofta helt fantastiskt. Att man har hört allting förut är inget problem, låtarna är för bra för att sådant ska göra någon skillnad.
Release: 19/1
Bolag: Jagjaguwar
Bästa låt: "Silhouettes"
På vissa sätt är det lite synd att Viet Cong blivit så konsekventa. På Casette var de två bästa spåren – ”Throw It Away” och ”Unconscious Melody” – utflykter. Båda låtarna var mer rock än postpunk, mer pop än industri. På den nya skivan finns ingen låt i klass med de två spåren, helt enkelt därför att här finns få försök att göra popmusik. Det är synd, för Viet Cong är mycket bättre på att göra popmusik än på att göra mörk experimentmusik. Samtidigt kan jag egentligen inte klaga, även om jag saknar en ny ”Unconscious Melody” så är det här riktigt bra, en skiva som bevisar att den hype som funnits kring Viet Cong var välförtjänt.
8/10
