Systraskap – My Voice Is My Weapon

Tänk på revolutionär musik och chansen är ganska stor att du ser skäggiga MÄN (!) med banjos och haschpipor i högsta hugg (eller bara en rödsvinstrött Micke Wiehe) flimra förbi för ditt inre öga. Om politiska låtar ska bli tagna på allvar och inspirera till omstörtande verksamhet ska de antingen vara dystra och folklore eller arga och lo-fi. Ja, så tycks vi förvirrade människor ha resonerat. Men så, för ett par år sedan, började jämtingarna Sabina Wärme och Amanda Lindgren ifrågasätta dessa dogmer. 2011 släppte de Systraskap EP och konstaterade lakoniskt över ett hypnotiskt electrobeat att lover, you don´t attract me anymore. Argare än Storsjöodjuret på MDMA tryckte de med fyra klubbiga spår fast sin tonsatta sprängdeg mitt i plytet på gubbväldet.

Och egentligen är det ju en självklarhet. När kampen ska föras på tvåtusentalet – kampen mot patriarkatet, ekonomiska och sexuella orättvisor, krig och miljöförstöring – då är det naturligtvis på klubben det startar. Du kan arrangera hur många tältmöten som helst på Gärdet, spela blockflöjt baklänges i tretakt eller gå klädd i lika mycket velour som Farbror Barbro; innan du ens hunnit säga ”inkomstskillnader” har dina åhörare garanterat försvunnit in på närmsta nattklubb. Just därför är Systraskap ett genialiskt koncept. För när vilsna, unga människor detta nådens år 2015 riktar ögonen mot DJ-båset för vägledning står Sabina och Amanda där. Och genom rökdimmorna ett taktfast budskap: let´s start a revolution!

My Voice Is My Weapon är en bråkig, ruffig och excentrisk platta som vägrar falla in i bestämda led. Ofta består texterna av ett slags mantra som upprepas, upprepas, upprepas (lyssna till exempel på ”Dance to Demonstrate”) över ett marschigt, repetitivt beat och resultatet är låtar lika självklara på en Reclaim The Streets i Bagarmossen som på gayklubb i Berlin.

Det är svårt att sitta still, men ännu svårare att värja sig mot budskapen, Systraskap brinner och det märks. De svingar vilt med sina instrument och i stort sett alla får en släng av sleven. Men det känns aldrig tillgjort. Där vissa band och artister så (över)tydligt svänger sig med en ”revolutionär image”, rätt texter och (hemska tanke) Che Guevara-tishor skiter systrar Wärme och Lindgren i allt och bara kör! Ös, ös järnet ba! Varenda stavelse, varenda synth är nödvändig i den här revolutionära megamixen – men lyriken blir aldrig en pekpinne. Bara helt rätt. ”TAKE ADVANTAGE / USE YOUR MIND / YOUR INDEPENDENCE / CAN´T BE FOUND”. Gränserna mellan protestmöte och utekväll suddas ut.

Men kaos är granne med Gud, och skivans spännvidd är stor. Ena stunden rör vi oss i ett epileptiskt ljudlandskap fullt av cymbaler och ångestladdade primalskrik – i nästa sekund svävar vi saliga i hithimlen. Som i titelspåret ”My voice is my weapon” – en låt som i sina mest drivna ögonblick hade gjort många gaggiga gubbproducenter gröna av avund, men som går sin egen väg och avslutas i ett aggressivt spoken word-diminuendo (”THE VIOLENCE IS A FUCKING FAILURE / THE WORDS ARE MY ONLY DEFENSE”).

Släpps: 9/2
Skivbolag: Bassonga
Bästa låt: "Let's Start a Revolution"

Så även om du inte är något fan av electro förtjänar My Voice Is My Weapon din uppmärksamhet. Det här är nämligen mer än en skiva, det här är ett manifest och ett tecken i tiden. En ovanligt svängig misstroendeförklaring mot samhället. Nio spår samhällsomstörtande verksamhet av två norrlänningar som tröttnat på allt vad diplomati heter. Systraskap tog proggen och körde den i en tidsmaskin. MVIMW blev resultatet. Nu går vi ut och dansar sönder det här samhället.

7/10