Amason – Sky City

Första gången jag verkligen förstod Amasons storhet var på Sankt Eriksplan, STHLM Sweden. Det var vår, fåglarna tävlade med innerstadens alla Ferraribilar om min uppmärksamhet och när Ante tillslut klättrade upp ur tunnelbanan frågade jag honom direkt om den där låten som alla i hela stan tycktes nynna på. En svensk, släpande låt. Jazzig, folkig, nästan lite gospel. ”Den heter Ålen”, sa Ante och fixade till sotarmössan. ”Det är Hajen som sjunger”. ”Jaha”, sa jag och sen lyssnade jag på den hela sommaren.

Jag hade hört Amason tidigare, utan att riktigt fastna. ”Margins” hade kommit min väg som ett fluffigt stackmoln, lagt sig till ro en stund och sen passerat. Men någonting hände när bandet plötsligt började spotta ur sig låtar benämnda efter djur i bestämd form. På ”Älgen”, ”Ålen” och ”Duvan” har Amason renodlat sitt folkiga sound och utvecklat hybriden jazz/folkrock/proggpop till en trerätters (vegetarisk) pangmiddag som alla plötsligt vill vara inbjudna till.

”Ålen” finns inte med på Sky City, men allt annat finns med och det är befriande hur Amason fortsätter att strunta i alla fasta former. Sångspråk, genrer, teman; det är precis som sossarna 2006 – allt och alla ska med. I ”Elefanten” klagar Gustav Ejstes på sitt liv i ultrarapid, ”Velodrom” är poetisk vemodspop av högsta klass och i dubbiga ”Pink Amason” möter Lee Perry upp Beach Boys någonstans i ett nyliberalt Colorado och serverar en somrig cheesecake kryddad med gräs och morfin. Men där eklektiska musikexperiment ibland tenderar att bli förvirrande och konstlade känns denna ”supergrupp” (att kalla Amason för supergrupp kan vara kultursveriges just nu mest uttjatade epitet) istället helt igenom äkta och fokuserade. Experimentlustan blir aldrig ett självändamål – bara en naturlig följd av att fem erkänt duktiga musiker sammanstrålat och börjat ifrågasätta hur musik på svenska egentligen bör låta.

Så även om influenser från bandmedlemmarnas övriga projekt (Dungen, Idiot Wind, Miike Snow etc) hela tiden gör sig påminda liknar slutresultatet inte riktigt något annat. Att trycka igång Sky City är som att drömma på fyllan; du vet inte alls vad som väntar – men du vet att det blir riktigt bra. Lite soul här, lite progg där, en svindlande tripp mellan svart sorg och salig glädje. På samma gång lekfullt och knivskarpt. Amasons albumdebut är ett ljuvligt musikaliskt sammelsurium med den enda gemensamma nämnaren att det svänger som fan.

8/10