Det finns inte ett enda plan ryktenas och myternas man Marilyn Manson inte varit kontroversiell på. Något som ofta kommer i skymundan är den musik han faktiskt skapat. Trilogin Antichrist Superstar, Mechanical Animals och Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death) är utan att överdriva klassisk och även om han har snubblat emellanåt, har uppföljarna i stort sett hållit bra klass.
Texterna har ofta varit personliga och underfundiga. Så även denna gång. Det handlar i vanlig ordning om religion, vapen, destruktiva förhållanden, mental ohälsa, utanförskap och massans apati, även om den Manson som föddes med färre långfingrar än han har bruk för lyser med sin frånvaro.
Redan i ”Killing Strangers” är det tydligt att Marilyn Manson är i form. Låtens släpiga funkbeats, vassa gitarrer och Mansons raspiga gnäll gör den klassisk och fräsch på samma gång. I ”Deep Six” svänger drivet mot ett punkigt U2 blandat med Holy Wood (In the Shadow of the Valley of Death), och i den fullkomligt lysande ”Odds of Even” flörtas det med 1980-tals-Depeche Mode.
Den enda lite svagare stunden ”The Mephistopheles of Los Angeles” håller ändå en så pass hög nivå att helhetsintrycket inte påverkas nämnvärt. I andra änden av skalan hittar vi innerliga ”Warship My Wreck” där Manson tillåter sig att vara mer desperat och naken än någonsin.
Även om kompet ibland hintar åt ”Beautiful People” finns här ingen sådan, eller någon ”The Dope Show” eller ”Disposable Teens”, men det har inte heller varit målet. Blickarna mot andras 1980-tal och det egna millennieskiftet blandat med en nutida och relevant ljudbild ger ett oerhört lyckat resultat.
Det är omöjligt att klaga på Mansons nya partner Tyler Bates, som gjort ett alldeles förträffligt jobb både med låtskrivandet och framförandet, men det är ändå ett märkligt faktum att Twiggy Ramirez varken skrivit eller spelat en enda ton på plattan.
Släpps: 19/1
Skivbolag: Hell, etc./Cooking Vinyl
Bästa låt: "Odds of Even"
8/10
