Sleater-Kinney – No Cities to Love

Det har gått 10 år sedan Sleater-Kinney släppte sitt senaste album The Woods, som fångade mitt och många andra upprorsromantiserande tonåringars intresse. Tidigare album spelades in på mindre bolag och 2006 skrev bandet kontrakt med erkända skivbolaget Sub Pop Records, som bland annat var först med att skriva kontrakt med Nirvana. Det har sedan starten varit radikalt och smutsigt.

Det sprakar fortfarande om Sleater-Kinney när de nu återuppstår på ett tjugotiotal där topplistorna fylls med elektroniska influenser. För många blir det säkerligen första gången de knyter kontakt med bandet, men för andra är de otroligt efterlängtade. Det är få band som gett den feministiska Riot Grrrl-rörelsen inspiration likt Sleater-Kinney och vi hittar många band med rötter där idag. Snabba, hårda och melodiösa gitarrslingor tillsammans med Corin Tuckers lätt igenkänningsbara röst sköljer över oss genom hela No Cities to Love som om de aldrig varit borta.

Ett av albumets absolut starkaste låtar ”Bury Our Friends”, singeln som blev hyllad redan när den släpptes förra året, ger associationer till brittisk dansant 2000-talsindie och ligger inte alls långt ifrån Kaiser Chiefs eller Franz Ferdinands allra bästa parkettgolvsstampare. Öppningsspåret ”Price Tag” sätter direkt albumets signum med Carrie Brownsteins gitarr som övergår från fingertoppskänslig vers till slagkraftigt slamrande refräng. Tio tempofyllda låtar och 33 minuter senare har Sleater-Kinney återuppstått likt den käftsmäll musikvärlden behöver, samtidigt som de passar på att vara först med att sätta ton på 2015.

Släppdatum: 20/1
Bolag: Sub Pop
Bästa spår: "Bury Our Friends"

Trots stökigheten som ligger som en tät dimma genom hela albumet är det uppenbart vilka skickliga musiker som ligger bakom. Både Tucker och Brownstein har sedan uppbrottet 2006 varit aktuella med egna väletablerade band och trummisen Janet Weiss har bland annat spelat med The Shins. Detta har bidragit till en annan typ av stökighet och det är tydligt att kaoset är välregisserat, på både gott och ont.

7/10