Jag vill verkligen gilla den här skivan, precis som jag verkligen har försökt gilla alla skivor Belle & Sebastian släppt sedan Dear Catastrophe Waitress (2003). Skivan som släpptes samma år som jag upptäckte Belle & Sebastian och följts av 12 år som har känts som en konstant nedgång – som om Belle & Sebastian likt The Simpsons borde ha slutat för länge sedan.
The Life Pursuit (2006) var en skiva präglad av identitetskris men som ändå hade ett gäng bra låtar, Write About Love har inte lämnat något bestående alls. En kavalkad av melodier vi hört förr och en låt Norah Jones dök upp på.
Och Girls in Peacetime Want to Dance är varken en skiva där Belle & Sebastian går tillbaka till sina rötter med ypperligt vackra texter och melodier som går rakt igenom kroppen för att sedan komma tillbaka för att aldrig lämna den, eller en skiva där Belle & Sebastian satsar på någonting helt nytt. Det är en skiva där Belle & Sebastian, precis som på The Life Pursuit, inte kan bestämma sig om de ska vara världens vitaste funkband (ja, vitare än Talking Heads) eller en nostalgisk högborg av akustisk indie. Det är kompetent, men tråkigt.
Dansanta singeln ”The Party Line” med sitt riff snott från Franz Ferdinands ”Take Me Out” verkar till en början originell, men Belle & Sebastian har gjort bättre diskodunk förut (”Final Day”). Resten känner vi igen. En tråkig Sarah Martin-låt (”The Power Of Three”), en sämre version av ”This Is Just A Modern Rock Song (The Cat With The Cream)”, mjuka stråkar, nu 46-åriga Stuart Murdochs honungslena röst och några mindre lyckade ”dansiga” experiment som i värsta går över till oompa-boompa (”The Everything Muse”).
Släpps: 19/1
Bolag: Matador
Bästa spår: "Perfect Couples"
Bra på riktigt blir det först på ”Perfect Couples” där Stevie Jackson till marimbor, afrobeat, funkgitarrer och en helt galet catchy melodi som påminner mycket om Big Audio Dynamites ”E=MC2” visar varför han borde få ta en mycket större plats i Belle & Sebastian. Om de inte lägger ner förstås.
5/10
