Diagrams – Chromatics

När Sam Genders musikprojekt Diagrams tidigt i vintras släppte videon och låten ”Phantom Power” blev jag riktigt nyfiken på hur resten av Chromatics skulle låta. Videon var precis lagom deppig, låten visade sig vara en effektiv visselpärla och mina förväntningar inför skivsläppet höjdes betydligt.

Nu har det gått drygt en månad och jag sitter och kliar mig i huvudet. För trots att de flesta låtarna på plattan är bra, somliga riktigt bra, blir jag inte överväldigad. Jag blir inte tagen med storm. Jag får inte Diagrams matematik att gå ihop.

Att snurra igång Chromatics är litegrann som att lyssna på en Mix Megapol-spellista från 1998. Sam Gender låter som en dystrare version av Phil Collins och musiken tuggar på utan större överraskningar, varken militant eller pacifistisk. Bara sådär småtråkigt neutral. Ett stillsamt, ofarligt bakgrundsbrus i en brinnande värld. Sänk universum i havet, radera alla spår av civilisation, lämna Sam Gender ensam kvar och jag är övertygad om att han skulle sjunga sin ”Gentle Morning Song” på exakt samma sätt. När jag vill att pop ska vara en palett av stora, pretentiösa känslor tar Diagrams ner mig på jorden, ger mig en kopp ljummet Earl Grey och en skorpa och förklarar att marmeladen är slut, men det går väl bra ändå?

Med detta sagt: vissa låtar på Chromatics är som sagt riktigt bra. Förutom redan nämnda ”Phantom Power” fastnar jag till exempel för ”You Can Talk To Me” och mysiga ”Dirty Broken Bliss” där Gender tar hjälp av stråkar, körer och gitarrslingan från Natalie Imbruglias ”Torn” när han sjunger om (tror jag) röntgenögon och allehanda onda varelser.

Men trots att många låtar är bra och välproducerade uteblir extasen. Det är som om Diagrams fastnat i en metafysisk omöjlighet där tanke och känsla hamnat för långt varandra. Resultatet blir en anonym och genomgående grå platta där en efter ett tag har svårt att skilja låtarna från varandra. Materialet är bra, viljan finns där, men det vill sig inte. Sam Genders poporkester bankar förtvivlat två stenar mot varandra vid en scoutstuga på Brownsea Island men det slår inga gnistor. Den tilltänka brasan vägrar fatta eld.

I mina öron är Chromatics typexemplet på en sönderintellektualiserad popskiva. Jag förstår att skivan är bra. Men jag känner det inte. Jag vill inte gråta, skratta eller slå sönder något. Jag vill inte springa omkring trasigt manisk på bakgator i London med stirriga ögon och citera drogade poeter som hyllar mörkret och revolten. Jag vill bara sitta här på min pinnstol, virka löpare och se jorden långsamt gå under medan jag hela tiden upprepar samma fras: ”jag röstade i alla fall i valen”.

6/10