Årets bästa album 2014: plats 20-11

Vi går vidare i nedräkningen av årets bästa album och presenterar i dag plats 20-11 på listan som har röstats fram av Rockfotos skribenter.

20. Todd Terje – It’s Album Time
Norska discokongen med yllekoftan och helskägget hade redan fått en hel värld att dansa till hans musik. Och med denna debutplatta visade han inte bara upp prov på sina danskunskaper – utan också vilken genialitet han satt på, när det kom till att låta det elektroniska soundet möta genrer från andra delar av spektrumet. Till och med en avdankad Bryan Ferry lät lysande i Todd Terjes händer.


19. Warpaint – Warpaint
Warpaint tacklade ”den svåra andra skivan” genom ett formsäkert, fokuserat och formidabelt album-album där helheten växer bortom beståndsdelarna. Med ”Love Is To Die” som majestätiskt ledmotiv i en bitterljuv och instrumentalt sparsmakad miljö leds vi bland varsamt delaydekorerad skörhet och dynamiskt slagkraftiga rytmer. I skuggan av årets underverk känns den vid sin tid hyllade debuten som en avlägsen demokassett.


18. Angel Olsen – Burn Your Fire for No Witness
Tjugosjuåriga singer-songwritern Angel Olsen har ett förflutet som körsångerska i bland annat Bonnie “Prince” Billys liveband, men har även gett ut par egna släpp. Det är dock först med årets Burn Your Fire For No Witness som hon fått det erkännande hon förtjänar. Med ena benet i folk och country-scenen och andra i indierockgenren bjuder Angel in till en stökigare värld än på föregående plattor, men den intima, spröda rösten är ständigt närvarande och att hon tillhör årets absolut bästa sångerskor råder det ingen tvekan om.


17. Flying Lotus – ­ You’re Dead
I sommar besöker Flying Lotus Way Out West och det ska bli ett nöje att ta del av Steven Ellisons, aka Flying Lotus, komplexa ljudbild. På många sätt påminner Ellisons senaste album om en mardrömslik apokalyps, där jazz och hiphop tonsätter världens undergång. Ett värdigt sätt att säga adjö till planeten som närt oss.


16. Mac Demarco – Salad Days
Mac DeMarco verkar leva ett bekymmersfritt liv, utom när polisen arresterar honom för att störa ordningen (mitt under en konsert). DeMarcos album Salad Days bär dock inga spår av upphovsmannens mer turbulenta tillvaro, istället är det en skiva bestående av årets mest väna poplåtar. Ett soundtrack för slackers!


15. L’Orange – The Orchid Days
Flera hiphoppare har på senare år experimenterat med att sampla annat än den soul-funk-disco som historiskt sett varit ett av genrens fundament. Men få, om någon, har lyckats lika väl som Billie Holiday-fanatikern L’Orange – en lite mystisk producent från North Carolina. Albumet, som låter lika mycket 40-talsfilm som hypermodern och innovativ hiphop, är en total triumf och en sammanhållen enhet där de rappade partierna mer utgör vackra utsmyckningar än något som helt dominerar ljudbilden. En lika udda som fantastisk skiva!


14. Nothing – Guilty Of Everything
Dominic Palermo muckade från fängelset och insåg att han var tvungen att göra något med sitt liv. Resultat: vacker och tung shoegaze-emocore så småningom släppt på grindbolaget Relapse. Nothing är fyra molokna amerikaner som smälter samman brittiskt och amerikanskt 90-tal till ett ljud som ändå låter så oerhört mycket mer 2014 än retro.


13. YOB – Clear The Path To Ascend
Vid försök att klä Clearing the Path to Ascend i ord är det lätt att hamna i doom-fällan. Låtarna är ’monumentala’, ’tunga kolosser’, fyll på med jämförelser till ångvältar och stridsvagnar. Även om den som tvunget måste dela in allt i fack utan större svårigheter kan kategorisera Yob som doom så känns det trångt och futtigt. Clear The Path To Ascend är förmodligen det mest nyanserade tunga och hårda rockalbumet på denna sidan av Neurosis Times Of Grace.


12. FKA Twigs – LP1
Det är inte många av årets album som låter tankarna flyga iväg likt FKA twigs debutalbum LP1. Det hela är en demonstration av filmisk berättarteknik där Tahliah Barnett blandar skyhöga toner med medryckande beats som skakar om själen och utmanar de musikaliska fundament som många tar för givet. Men det är inte bara musiken som imponerar, utan även den grafiska utformningen av albumet och de musikvideos som kommit hjälper till att vidga musikens räckvidd förbi periferin. Detta gör att man måste lyfta blicken och använda majoriteten av sina sinnen och bara låta tankarna flyga fritt.


11. EMA – The Future’s Void
Erika M Anderson föddes år 1980 – och det är nog rimligt att anta att hon såg ett och annat avsnitt av MTV:s ”Alternative Nation” som den arga, uttråkade tonåring hon påstår sig ha varit. Hennes egen musik tar sitt avstamp i de dissonanta delarna av 90-talets indierock med förebilder som Bikini Kill, L7, Halo Benders och inte minst tidiga PJ Harvey. På The Future’s Void känns paranoian och de metalliska klangerna igen från en annan tonårsfavorit – Nine Inch Nails. Det är förmågan att göra något helt eget av dessa urgamla beståndsdelar i starka låtar med snygga arrangemang som gör henne till en av de intressantaste artisterna år 2014.