I morgon börjar vi nedräkningen av Rockfotos albumlista 2014. Listan har tagits fram genom en omröstning hos 14 av Rockfotos medarbetare. Förutom de skivor som kommer finnas med på listan, som publiceras under fyra dagar, fick naturligtvis många andra skivor omnämnande på de individuella listorna. Som en försmak på den ”riktiga” framröstade listan har några av våra skribenter plockat fram guldkorn som de känner förtjänar betydligt mer (positiv) uppmärksamhet än vad de har fått i år.
Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide (Daniel Pöhlmann)
Annika Norlins senaste alster under namnet Hello Saferide kan mycket väl vara hennes finaste musikaliska ögonblick hittills. Varje låt är ett litet konstverk i sig, inte minst tack vare de briljanta texterna – en simbassäng får agera metafor för det moderna klassamhället, Jesus bestämmer sig för att återvända till jorden i en kvinnas skepnad, till takten av en trummaskin påminns vi om hur lättpåverkade vi är som tonåringar och hur lätt det hade varit för oss alla att slå in på fel väg. Få andra i dagens Sverige lyckas med att så träffsäkert sätta fingret på tillståndet i Sverige år 2014.
Weezer – Everything Will Be Alright In The End (Anders Schärberg)
När fansen precis börjat glömma bort det Weezer som fram till för ungefär tolv år sedan gjort toppskiva efter toppskiva så presenterar Rivers och gänget det album som borde följt upp Maladroit. Det är absolut inte Weezers bästa album. Det går inte att begära från ett band som gjort Pinkerton och The Blue Album. Men Everything Will Be Alright In The End är precis så bra som en nästan hade slutat hoppas på.
Lyla Foy – Mirrors in the Sky (Madeleine Bergquist)
Londonbaserade Lyla Foy gav våren ett ljuvligt soundtrack när hennes första fullängdare Mirrors in the Sky kom i mars. Hennes drömska folktronica låter som om den amerikanska duon Azure Ray (Maria Taylor och Orenda Fink) skulle jamma ihop med The Xx. Att Foy dessutom har årets kanske mest sammetslena röst gör det hela ännu finare. En sällsynt lyckad debut utgiven av legendariska bolaget Sub Pop.
U2 – Songs of Innocence (Anders Nilsson)
Legendariska U2 har fått oproportionerligt mycket kritik för sitt senaste album. När Anders Nunstedt nu backat från sina hyllningar, är det bara en svensk kritiker som står där med högt betyg i näven – undertecknad. Objektivt sett finns här ett helt halsband med pärlor. Allra bäst är det i melodiska och innerliga ”Song for Someone” och i på många plan tunga ”Cedarwood Road”. En handfull utsålda Globen nästa höst talar sitt tydliga språk: ett av världens bästa band är tillbaka och i finfin form.
Brigaden – Om Alberto och några andra gubbar (Ola Elleström)
Ett Malmöband som till och med är relativt okända i sin egen hemstad stod under året för en lika fantastisk som förbisedd debut. Närmast skulle man kunna föra dem till instrumentalprogg med viss dragning åt jazz. Speciellt de båda inledande käftsmällarna ”Moralen” och ”Palme” är helt omistliga med såväl melodier att dö för som sylvassa blåsarrangemang. Årets svenska sensation, även om alldeles för få förstått det ännu.
Black Swan – Tone Poetry (Mattias Pettersson)
För de som sörjer trion Emeralds eller tycker att Tim Heckers utgivningstakt är för långsam finns det tusentals mörka ambientprojekt att sömndrucket scrolla sig igenom. Bland all svärta och minimalism skiner dock Tone Poetry prismatiskt och vackert som en naturkraft. Med ena foten i Enos 70-tal och den andra i internetbrusets samtid blir Black Swans monolitiska mästerverk en mental projiceringsyta och en mångbottnad madeleinekaka i ett.
