Lykke Li: Cirkus, Stockholm 9/12

229 dagar. Eller sju månader och femton dagar om ni föredrar det. Precis så lång tid har det gått sedan Lykke Li senast spelade i Stockholm eller Sverige för den delen. Då var det en spelning inför släppet av I Never Learn, hennes senaste skiva som har hyllats och som återfinns på massvis av de årsbästalistor som musikälskare över världen älskar att sammanställa när året nu nalkas mot sitt slut.

Just den spelningen var också startskottet för en världsturné som ikväll har årsavslutning i hemstaden. Förutom det faktum att det är sista kvällen för året, så är det hela även en familjeangelägenhet för klanen Zachrisson. Som förband finner vi bland annat brodern Zacharias i bandet Tussilago och under Lykke Lis spelning gästar även pappa Johan eller mer känd som Zilverzurfarn på gitarr tillsammans med vännen Eliot Sumner. Det är kanske därför som hon är på gränsen att överanstränga sig för att imponera på kvällens utsålda tillställning.

Mörkret och de mörka färgerna är fortfarande Lykke Lis främsta vän när hon är på scenen, där hon står i sin svarta mundering. De mörka genomskinliga draperier som hänger från taket gör att scenen visuellt känns mindre än den faktiskt är. Hon varvar mellan att vara en siluett som viskar fram de vackra texter med den smått bräckliga rösten som utgjort helheten i de tre album som sammanfattar hennes liv så här långt till att träda fram i ljuset och mana på publiken att komma igång för att det är sista spelningen.

Hon får tyvärr kämpa på så hårt att frustrationen växer likt så många gånger tidigare då publiken stundtals är pinsamt frånvarande. Det är till den grad att hon till och med påpekar att om publiken tänker vara så tysta kommer hon behöva ett glas för att klara igenom detta.

Responsen är positiv men kortvarig och vid avslutningen av låten beställer hon in två glas. För det är inte i brist på låtar med högre tempo eller välkända låtar som är problemet och detta är tyvärr ett faktum som bara är en tidsfråga innan det börjar hämma Stockholms chanser att i framtiden få se världsstjärnor på våra lokala scener. För Lykke Li ger verkligen allt denna kväll. Hon kämpar envist vidare likt sökandet efter kärlek som hon aldrig lär sig bättre.

Basen har skruvats upp och får denna kväll känneteckna hjärtslagen som är så väsentliga för henne och det hjärta som gång på gång blir sargat. Det finns låtar som mystiskt har försvunnit från kvällens låtlista som till exempel ”Love me like I’m not made of stone” och ”Jerome”. Istället får vi avnjuta hennes version av Drakes ”Hold on, we´re going home” och Bruce Springsteens ”I’m on Fire”.

Det här är en kväll där Lykke Li återigen visar vilken superb liveartist hon är och det kan tyvärr dröja ett bra tag innan vi i Sverige får se henne på en scen igen. Vi får hoppas att de sista orden på den senaste skivan är ett löfte som inte dröjer allt för länge. Vilka ord det är? ”We’ll meet again”.

OBS: bild från arkivet!