Tomas Andersson Wij: Palladium, Malmö 28/11


Tomas Andersson Wij (i fortsättningen kallad TAW) är, trots att han spelar ganska lättlyssnad musik med gitarr till välskrivna texter, något av en vattendelare i min bekantskapskrets. Den vanligaste invändningen är ”pretentiös”. Jag kan förstå epitetet – TAW har en bakgrund som musikjournalist och som sådan blir det mycket ord, många målande och detaljerade beskrivningar som mer brukar hittas hos författare än hos låtskrivare. Även som sångare och låtskrivare framstår han alltså ibland som journalist, och det kan nog förklara varför han, utan att egentligen vara det minsta kontroversiell, älskas av vissa men avfärdas av andra.

Nyligen har TAW släppt ett nytt album, Mörkrets hastighet, som skiljer sig från tidigare skivor på att det är mer orkestrerat men inte avviker påtagligt avseende låtskrivande. Det är Sverigebeskrivningar och det är personliga betraktelser – utan egentliga ställningstaganden men alltid med massor av detaljer där utrymmet för egna tolkningar är nära nog noll. Samtidigt bär texterna på en litterär skönhet som inte mycket annan svenskspråkig musik gör. Och precis som på tidigare skivor finns det flera riktigt starka låtar och TAW börjar efter drygt 15 års skivutgivning ha fått ihop en riktigt imponerande låtskatt.

När han besöker Malmö och ett fullsatt Palladium har han ett tajt, stabilt och välrepeterat band i ryggen. Bandet ser anonymt ut i svarta kläder och relativt dunkel belysning men får mycket utrymme att smycka ut låtarna. De ganska många låtarna, för konserten varar i två hela timmar – timmar som går fort. Inte bara för att de nya låtarna blandas med rikligt av nedslag i bakkatalogen utan för det som jag tycker TAW gör bättre än kanske någon annan svensk liveartist – mellansnacken. Anekdoterna. Det är just då jag gillar honom som mest och samtidigt förstår varför vissa uppfattar honom som pretentiös. Det är mumma för en musiknörd som mig själv att höra honom berätta hur han 1994 åkte till San Fransisco med egentligen en enda mission – att leta upp och få en intervju med Mark Eitzel (American Music Club) utan ha en aning om var han skulle hitta honom. Det kräver lite av lyssnaren att relatera till sådana historier, men gillar man det är det obetalbart. Inte minst som TAW har en självironisk distans till sina historier. Eller när Alexander Bard 1999 hörde en av Tomas låtar, gillade den men tyckte han borde sjunga den på engelska eftersom ”om fem år kommer ingen i Sverige prata svenska”.

Låtlistan är oklanderlig och jag saknar bara 2-3 av mina favoritlåtar. Tack och lov slipper vi hans mest spridda inspelning, covern på Carolas ”Evighet”, för den har inget förutom igenkänningsfaktorn som gör att den skulle platsat i kvällens repertoar. Höjdpunkter utgörs av den långa, mäktiga släktkrönikan ”So Long” som direkt går över i ”Hälsingland”, av när Peter Morén delar på sången i ”Gör Nånting Vackert” och av ordinarie sets avslutande ”Blues Från Sverige”, hans fenomenala Sverigebeskrivning – en slags stadsversion av ”Öppna Landskap” men utan idyllen som man ändå så sällan får uppleva. Från nya skivan gillar jag den mäktiga tagningen av ”Gå rakt fram och över husen”. Min enda invändning mot en i stort sett mycket underhållande och bra spelning är att de långsamma, halvakustiska partierna stundtals känns lite sömniga. Men när bandet får fritt spelrum och låtarna får växa så är det här en högst angenäm konsertupplevelse.

Bild från en spelning i Stockholm 21/11.