’Sonic Highways’ är en enorm bubbla fylld med luft

Vare sig vi vill det eller ej, så kommer insikten om att julen närmar sig sakta men säkert ikapp oss. Själv märker jag det främst när jag ser allt julpynt som börjar smyga sig fram i diverse fönster på min gata. Vi är bara några dagar ifrån att inte kunna gå in i en butik utan att få en smäll av julmusik rakt i ansiktet. ”Jul, jul strålande jul”, ”Feliz Navidad” och allt vad det heter, medan Niklas Strömstedt och Willy Crafoord skrattar hela vägen till banken när ”Tänd ett ljus” och evighetsplågan ”Nu är det jul igen” går på repeat.

Allt är som vanligt med andra ord. Eller nja, en sak är förändrad. Någonstans på de irländska vidderna sitter en gråsliten och avdankad Bob Geldof på en herrgård och känner sig bortglömd. Han ser ut som en blandning mellan Ebenezer McScrooge och Keith Richards, där han sitter framför en brasa och med jämna mellanrum går fram till sitt fönster, granskar sina ägor, suckar djupt och drömmer sig tillbaka till tiden då folk brydde sig om honom. Och det var väl också därför han kommer med snilleblixten att damma av sin gamla julplåga ”Do They Know It’s Christmas”, samla ihop ett gäng världfrånvända artister, kombinera pågående ebolaepedemi med framgång och spela in låten på nytt igen.

Plötsligt är Bob Geldof på allas läppar. Vi ser artister som One Direction och Coldplay tillsammans med Bono, ständigt denne Bono, i spetsen, gå in i en musikstudio, blunda och se bekymrade ut medan de drar varsin textrad i denna märkliga låt, medan Bob Geldof solar sig i all glans genom att ge hundratals intervjuer om sitt initiativ. Och pengarna haglar in. Afrika står än en gång räddat, medan uttrycket ”vit jul” aldrig känts tydligare. Med skillnaden att budskapet får en bitter eftersmak den här gången.

För Bob Geldof möts inte av de där hyllningarna han förväntat sig. Istället möts han av kritik för att han än en gång profiterar på utsatta själar. Artisterna som ställer sig bakom honom får sig i sin tur en känga. För do the know it’s 2014 nu? Uppenbarligen inte, med tanke på att de utan minsta lilla eftertänksamhet går in i en studio och målar upp en hel kontinent som ovetande om att julen existerar. Bob Geldof svettas, ser ännu mer sliten ut än vad han gjorde tidigare, när han stammande försöker bemöta den kritiken han möts av. Det hela blir mycket luddigt. Ingen fattar någonting. Och i slutändan rullar trots allt låten på som om ingenting har hänt, medan Bob Geldof så småningom bjuds in på en julmiddag med drottningen. Han kanske rentav blir adlad igen.

På så sätt måste det vara skönt att vara Bob Geldof. Att kunna släppa samma låt på nytt med 10 års intervaller för att visa att han finns och mår bra. Annat blir det för andra artister i branschen som hela tiden måste hitta nya sätt att förnya sig på och nå ut med sina budskap.

Nu senast fick jag se detta via Foo Fighters som är aktuella med sin nya platta Sonic Highways. En i mängden, som jag tänkte första gången jag fick höra talas om den, men med tiden blivit alltmer intresserad av med tanke på hur den presenterades inför skivsläppet. Sonic Highways skulle nämligen vara något helt nytt. Den skulle komma att bli Foo Fighters bästa och mest genomarbetade skiva hitintills, som Dave Grohl himself vågade påstå vid något intervjutillfälle innan det var dags att se resultatet. För plattan skulle inte bara vara åtta genomarbetade låtar. Det skulle vara en resa genom den amerikanska musikhistorien. Och tillsammans med HBO skulle Foo Fighters därför resa genom åtta amerikanska städer, lära sig musikhistorien bakom varje stad, och sedan avsluta det hela med att spela in en låt i varje stad de besökte, präglad av dess musikhistoria, men också av stämningen som omgav staden.

Jag som är intresserad av amerikansk kultur, inte minst den musikhistoriska, köpte detta rakt av och började peppa släppet något enormt. Och med både glädje och förväntan bänkar jag mig sedan framför ett avsnitt av HBO-serien, och redo att dra igång plattan direkt efter för att komma i samma stämning som Dave Grohl och hans bandmedlemmar.

Det dröjer inte många minuter förrän jag inser att det hela bara är en enorm bubbla fylld med luft. Ett stort pr-jippo som inte gör mig klokare på amerikansk musikhistoria, eller Foo Fighters över huvud taget för den delen.

Sonic Highways består av att Dave Grohl, med David Attenborough-inspirerad berättarröst, i dokumentärformat åker runt och snackar musik med andra män. Det dras paralleller mellan olika genrer och sedan musiksnack med ytterligare män på det. Och så går Foo Fighters in i studion efter det, spelar in en låt som skulle vara influerad av alla deras intryck, tillsammans med ett gäng slagverkare de träffat i staden, som ska bidra till att ge den kulturella märgen på låten.

I slutversionen av låten är slagverkarna bortmixade. Det var mycket som är bortmixat på plattan. Det enda som återstår är ytterligare en Foo Fighters-platta i mängden. En helt vanlig dag på jobbet, med den enda skillnaden att ett gäng hotellbesök och Diner-middagar också skulle behöva redovisas till plattans kostnader.

Sonic Highways blir med andra ord ingen julklapp jag köper till släkt och vänner. Den blir bara ytterligare ett tomt skal som tillsammans med Bob Geldof ger en dov inledning på julen. Och vi får helt enkelt leva med det. I alla fall nu.Om 10 år är kanske allt som vanligt igen. Och då skulle det ju inte förvåna om en bortglömd och halvt döende Bob Geldof går in i studion igen. Och fan vet om det inte är Dave Grohl som sjunger ”Do They Know It’s Christmas” åt honom då.