Ben Howard: Annexet, Stockholm 17/11


Det var nästan outhärdligt att promenera till tunnelbanan från Annexet efter Ben Howards spelning igår kväll, så stor var publikens besvikelse över konserten.

Sträckan Annexet-Gullmarsplans t-bana tar kanske fem minuter och efter att ha hört den sjätte personen uttrycka sin frustration över Ben Howard under den korta promenaden började jag tycka att situationen var komisk. Men jag hade å andra sidan inte betalat nästan 500 kronor för att se honom inte spela sina hits och vara ”fett oskön”, som en av de besvikna uttryckte det.

27-årige Ben vars första skiva Every Kingdom blev Mercury Prize-nominerad verkar vara i den där fasen som vissa artister hamnar i, ofta just kring andra skivan, där de vill bevisa att de har konstnärlig integritet genom att inte vara sina fans till lags. Så under kvällen spelas nästan inget från första skivan, den som innehöll lite väl slätstruken lägereldsallsång, men som live överraskade genom att förvandlas till något mäktigt, rått och vackert. Istället spelar Ben nästan bara musik från sin andra platta, som enligt en intervju är influerad av ängsligheten han kände över att ha fått så mycket uppmärksamhet efter första skivan.

I Forget Where We Were har visserligen sina vackra stunder, men är på det hela taget en lika slätstruken historia som Every Kingdom, visserligen med mer spännande melodier, men utan stora refränger. Liveversionen av musiken skiljer sig inte mycket från den inspelade och Ben framför större delen av låtarna sittandes på en stol.

Efter en halvtimme börjar jag gäspa, men en förvånansvärt glad och entusiastisk publik börjar önska sig låtar och vissla på låtintron. Det funkade förra gången så nu kanske det äntligen händer något, tänker jag. Det gör det inte. You wouldn’t believe how many fucking times that one has been whistled to me in my life, säger Ben. Förutom en handfull artighetsfraser är det också allt han säger till publiken under kvällen. Önskningen ignoreras och han spelar en av de nya låtarna.

Efter tre kvart börjar jag otåligt att kolla på klockan och jag känner lättnad när Ben Howard går av scenen efter en timme. Vid det laget har fyra par runt mig redan gått därifrån. Ett av paren är på väg ut precis mellan två låtar. Vänta han kanske spelar något du gillar, säger killen till tjejen. Det gör han inte. De går.

Ben kommer tillbaka för encore. Nu jävlar kommer det smälla, tänker publiken, han har så klart sparat hitsen till encoren. Det har han inte.

När spelningen är slut går jag förbi en tjej som ser chockad ut. Vadå, är det över, säger hon till väninnan bredvid. Ett annat kompisgäng står bara och gapar i förvåning över att det tog slut där. Utanför Annexet står en kille och räknar upp flera låtar som han tycker var självklara att spela, men som Ben valde bort. Lite närmare tunnelbanan hörs en tjej säga till sin kompis ”han kanske bara är trött på att spela det gamla”. Det känns oprofessionellt, svarar kompisen. I ett annat kompisgäng säger någon ”Jag har kanske hört två personer säga att de inte är besvikna. Resten tänker bara ’vad var det här för något?'” och så låter eftersnacket hela vägen till tågen. Och vi är nog alla överens om att vi hade fått ut minst lika mycket ut av vår kväll om vi hade satt upp ett livefoto på Ben Howard på väggen och tittat på det medan vi spelade hans skivor på shuffle genom ett bra ljudsystem. Förutom att vi då hade missat hans uppvärmare Jack Garratt, som faktiskt var det Ben Howard inte var den här kvällen – trevlig, imponerande och underhållande.