Iceland Airwaves #14, lördag: Glaciärelectronica och The Knife-besvikelse

Iceland Airwaves gick av stapeln i helgen och vi hade vår skribent Linda Iliste på plats. Läs om hennes lördagsäventyr här.

Fredagnatten slutade sent på en hotellbar med nyfunna amerikanska vänner, och lördagen börjar därför också sent. Vi unnar oss musslor och tryffelrisotto med färsk spenat på Nora Magasin innan vi lyckas klämma in oss på ett smockat Bravó. Här får vi en förtrollande halvtimme med Lovísa Elísabet Sigrúnardóttirs singer/songwriter-alterego Lay Low. Hon når oss in i hjärteroten med sitt charmiga, lätt självironiska mellansnack, och golvar oss med sina bluesiga poppärlor. Lay Lows spelning med stor uppbackning i Fríkirkjan på Airwaves 2012 tillhörde det festivalårets allra bästa. Det är därför ett extra nöje att se henne uppträda ensam med sin gitarr och för första gången någonsin dra underbara “Horfið” utan kompband. ”Please Don’t Hate Me” är också strålande.

Sedan står Slippbarinn än en gång står för drinkar, mat och underhållning när Grísalappalísa intar scenen, följt av Agent Fresco. Det blir vildsint kraut-punk-rock-galenskap med isländska texter och bara överkroppar, följt av avancerad och tekniskt minutiös rock under ledning av Árnor Dans distinka sångröst. Båda banden är roliga livupplevelser som rekommenderas, men det blir också lätt lite för mycket.

Just som Agent Fresco går av scen sätter vi bestämd kurs mot Harpa. Dörrarna öppnar redan halv åtta och The Knife står på scen först två och en halv timme senare. Men med tanke på att alla påstår sig vilja se spelningen och det varit oändliga köer för bra mycket mindre band, vill vi inte riskera något. Först ut på Harpas Silfurberg är dock Samaris. Deras musik har fått ganska stor internationell uppmärksamhet (omskrivna av bland andra NME) och beskrivs med överansträngda uttryck som “glaciärelectronica”. Nog för att det är svårt att sätta fingret på deras ljudbild som kombinerar elektroniska beats, klarinett och hesa sång. Det är eteriskt och lätt hypnotiskt, får oss alla att följsamt vagga till takterna.

Vaggandet övergår sedan i jubel och dans när en akrobatinstruktör överraskande börjar värma upp för The Knife. Stämningen når hela vägen upp till taket och efteråt får jag höra att kön nått hela vägen ut utanför Harpa. Det är många, många som desperat vill komma in. Och jag vill så gärna skriva att de missade något. Men… Ja, det är Karin, Olof och hela deras stora liveperformancekollektiv Sorkklubben, det är udda instrumentering, koreografi, en fantastisk ljusshow och glädje på scen. Men det är också mycket mimande, playback, och tramsig dans framförd i scenkläder som tycks vara en slags kommentar på sjuttiotalets framföranden i Top of The Pops, men oklart vilken och varför. The Knife har alltid handlat mycket om att utforska nya möjligheter, bryta regler och göra det oväntade. Men personligen tycker jag att steget mellan deras musikaliska svärta och det färgglada, bitvis obegripliga spektakel som pågår på scen är för stort. Det underhåller bara måttligt och berör aldrig. Inte ens magiska “Silent Shout” som avslutar denna The Knifes allra sista spelning någonsin. Det kändes på förhand så självklart att syskonduon Dreijer skulle vara festivalhöjdpunkt, och så självklart deprimerande när det inte blir så.

Tanken var att stanna i Silfurberg och se brittiska East India Youth, vars liveshow beskrivits som “magnifik, enastående och apokalyptisk” (The Independent). Men William Doyle har varit tvungen att ställa in på grund av någon oklar passproblematik, och ersättaren DJ Margeir är inte i närheten av så spännande som Chicagobaserade Ezra Furman & the Boyfriends på Iðnó.

Iðnó är vid sidan om Gamla Bíó en av Airwaves bästa on-venues – litet och intimt som ett vardagsrum och fullt med levande ljus. Inte minst uppe på tredje våningen, som under sitt låga tak är inrett precis som detsamma med dämpad belysning, udda gamla möbler och antik kuriosa. Vi parkerar oss här med varsin whisky i väntan på att klockan ska slå halv ett och Ezra och hans partyglada kompmusiker går upp på scen. Publiken är full av amerikaner som tycks väl bekanta med bandet, och det visslas, dansas och golvstampas från första punkrockiga ton. Läppstiftet som lyser klarrött på alla pressbilder har Ezra lämnat på sminkbordet, men det är ändå härligt kaxigt när han i glittrande diadem, röd klänning och svarta stumpbyxor river av låttexter som ”I’m a Jew, through and through, and I’m about to write you a Bible”. Ezra Furman påminner mig om såväl The Veils sångare Finn Andrews, i röst och sångteknik, som Rufus Wainwright, i sin campiga framtoning och sitt humoristiska mellansnack. En timme senare är jag och fotograf Tom överens om att vi just bevittnat en av Airwaves bästa spelningar.

Euforin håller i sig när ännu en amerikan går upp på scen, DJ Jonathan Toubin. Hans klubbkvällar New York Night Train Soul Clap and Dance-Off drar varje månad upp emot 1 000 gäster till Brooklyn Bowl. Det är också den officiella slutfesten på en annan välkänd showcasefestival, SXSW i Texas. Toubin spinner uteslutande okända original-45:or från 50- och 60-talet och har på så vis också skapat ord för en helt egen subgenre, ”maximum rock and soul”. För att använda ett trött uttryck får Jonathan Toubin hela dansgolvet på Iðnó att fullkomligt koka. Det är ett fulländat slut på en riktigt bra Airwaves-lördag.