Senast jag såg Mew var på en regnig Hultsfredsfestival klockan tre på eftermiddagen med en halväten tunnbrödsrulle i handen. När bandet under den novembermörka fredagskvällen intar ett fullsmockat Debaser Medis, där omkring tusen personer trängs under en förväntansfull och mystisk hinna, är det inte svårt att dra slutsatsen att det danska bandet befinner sig i ett mycket mer rättvisande element.
Sångaren Jonas Bjerre står som en änglalik skolpojksgestalt i mitten av scenen och slickas av ett starkt strålkastarljus medan han sin vana trogen felfritt manövrerar sig igenom ett så högt tonregister att ölglasen runtomkring i salen är nära att spricka. Som ett bombastiskt och euforiskt bombnedslag har danskarna förkunnat att de är i stan.
Ljudmässigt är det en felfri spelning Mew genomför. Reverbet i Jonas Bjerres röst, Bo Madsens skräniga och aggressiva gitarr, Johan Wohlerts dundrande bas och Silas Jörgensens finurliga och taktmässigt komplexa trumfyrverkeri skapar en ljudbild som omfamnar publiken som en varm omhändertagande hand. Däremot är det en alldeles för balladtyngd spelning.
Bortsett från några adrenalinpumpade dängor som ”Snow Brigade”, ”Special” och ”She Spider”, saknar konserten tempo. Efter ett tag är snacket i ölbaren för frenetiskt för spelningens bästa, och det beror på det tappade engagemanget som uppstår i publiken när dramaturgin blir för baktung. Det hjälper inte heller att bandet testar nya låtar från sitt kommande album. Det är sedan länge känt att sådana försök är nyttiga för bandet, men leder till energitapp i publiken.
Däremot finns det stora ljuspunkter i spelningen, som överlag är en mycket trevlig tillställning. Den alldeles underbart rymdiskt förförande ”New terrain” är en klar höjdpunkt där Mew hittar tillbaka till den bombastiska och hjärtomfamnande stämning som konserten inleddes med. Även ”Silas the Magic Car” är ett trumfkort som framförs ömsint och varmt, trots introstrul. Och givetvis, det givna slutnumret ”Comforting Sounds” som är så genomträngande vackert att jag skymtar tårar i salongen. En avslutning som tränger sig in i ens alldeles innersta väsen.
