Iceland Airwaves #14, fredag: Isiga vindar och minimalistisk techno

Fredagens Iceland Airwaves bjöd på magisk techno och ett svenskt stjärnskott. Bland annat. Läs om Linda Ilistes fredagsäventyr i Reykjaviknatten här.

Isiga vindar möter oss på fredagen, och hoppen mellan off- och onvenues blir få. : I stället beger vi oss på en annan isländsk klassiker, nämligen en natureskapad. Med Iceland Excursions blir jag aldrig besviken. Inte nog med att de levererar mig mycket bekvämt till och från flygplatsen, med hjälp av deras bussar har jag också upptäckt mycket av det här landet. Som den här dagen, då vi beger oss ut på Game of Thrones-utflykt. Island är det nya Nya Zeeland, hit kommer produktionsbolagen från Hollywood titt som tätt, och det är så klart häftigt att upptäcka dessa förunderliga landskap som de använder som sin kuliss, alldeles runt knuten från Reykjavík.

Väl tillbaka håller vi oss till hyfsat täta triangeln Slippbarinn, Gamla Bíó och Harpa. Uni Stefson och Lily the Kid, båda kända från Retro Stefson respektive Bloodgroup, håller oss sällskap medan vi än en gång sörplar Slippbarinns signaturcocktails (nu med den osannolika men oslagbara kombinationen Brennivín, fänkål och äpple) innan vi med lite alkoholvärme i blodet trotsar blåsten.



Det är utan tvekan värt det, för bland dessa eviga mängder musikögonblick som ständigt pågår under Airwaves sticker några fullständigt ut hakan och vi hamnar på ett av dem. Kompositören Jóhann Jóhannsson ställer sig nämligen bara en enda gång under festivalen på Eldborg, och framför “The Miners’ Hymns” i en version specialskriven för den isländska symfoniorkestern och just detta tillfälle. Det är ett rörande musikporträtt som går hand i hand med amerikanska filmskaparen Bill Morrissons vackra klippning av filmsekvenser som visar de gamla engelska gruvsamhällenas ofta grymma verklighet. Det är förkrossande vackert i all sin tragik, utan text men med bottenlös tyngd och svärta som mässas fram av symfoniorkesterns mäktiga stråkar och blås.



Young Karin är lite raka motsatsen. Under vintern har Logi Pedro Stefansson och Karin Sveinsdóttir hängt i studion för att under detta artistnamn skriva hiphopinfluerad pop. Första släppet “Hearts” väver Karins ljusa röst runt Logis rytmiska produktion, och bandet har belönats med en hel del hajp. Personligen njuter jag mest av trummandet som Hrafnkell Örn Guðjónssons står för. Guðjónsson, mer känd som Keli, är medlem i inte mindre än elva lokala band. Det är lätt att förstå varför han sätts bakom trummorna till höger och vänster, och Kelis skicklighet är vad som lyfter Young Karins spelning från att vara just en i mängden.



En stund senare är Sykur är nästa akt. Partybandet är vanligtvis ett härligt inslag i Reykjavíknatten och den gamla biografen är en av mina favoritscener under Airwaves. Men kanske är jag, bak på tredje läktaren, på för långt avstånd från sångerskan Agnes Björt Andradóttir och hennes karismatiska utstrålning. Det kaxigt djupa rappande som kan blåsa liv i vilken lokal som helst, når plötsligt inte hela vägen fram. Kanske har jag också hoppats för mycket på att få höra hits som ”Curling” och ”Reykjavík” som Sykur denna kväll väljer att utelämna. Det är en bra spelning för att Sykur helt enkelt är ett bra liveband, men det skimrar inte så mycket som jag väntade mig.



Vi tar oss tillbaka till Harpa och hinner precis höra svenska Robyn-älsklingen Zhala och hennes dansdänga ”Prophet”. Norðurljós scenbild är komplett med blommor, rök och nakna kvinnor – det märks att Zhala har rötter i klubbvärlden. Fredagens sista svängom Kiasmos går sedan på, och visar sig också bli dess höjdpunkt. Förväntningarna på vad multimusicerande BAFTA-vinnaren Ólafur Arnalds skulle koka ihop med Janus Rasmussen, mest känd från Bloodgroup, har varit höga och de har införlivats med råge. Debutalbumet kom förra veckan, och vilken debut sen! Duons minimalistiska techno är ruskigt begåvad, full av de bräckliga slingor som Arnalds är berömd för liksom Ramussens elektroniska melodier som sprakar och spritter. När natten rullar in på Norðurljós är det tydligt att Kiasmos fått en stor fanskara sedan undertecknad senast såg dem på samma scen under Sónar i februari. De här killarna kommer att få fart på många dansgolv framöver. Helt magiskt!