Världen är full av existentiella frågor. Finns Gud? Är rymden stor? Vad hände egentligen med Anders Borgs hästsvans? Och den kanskeviktigaste av livsfunderingar; hur långt är steget från lyrisk electro till lågmält bombastisk pianopop? Jag vet inte så mycket om Gud eller rymden och jag vet verkligen inte vilka (förmodat mörka) krafter som var i omlopp när Borg klippte sig. Men efter att ha lyssnat på Saint Saviours nya skiva In The Seams har jag börjat formulera ett svar på den största frågan, den om pianopop och electro.
Becky Jones frontade i flera år The RGBs. Med sin genomträngande, nästan hypnotiska röst över svettiga trummor och glittrande synthar såg Becky till att The RGBs marscherade rakt in i många hipsterhjärtan. Men det fanns en annan sida av Becky Jones. Samtidigt som The RGBs dansade omkring på scenerna i England började hon göra musik vid sidan om. Musik som inte alls lät som ett utflippat disco i Kreutzberg utan mer som eld, jord och vatten. Och efter ett par anonyma ep-släpp vällde äntligen debutskivan Union in i alla självutnämnda konstnärers kollektiva medvetande sommaren 2012. Becky Jones hette plötsligt Saint Saviour, det var varmt och skönt och världen log.
Releasedatum: 20/10
Bolag: Surface Area
Bästa spår: "Let It Go"
Om debuten fortfarande andades lite electronica är In The Seams Saint Saviours uppbrott från rötterna. Det här är känslofyllt pianoklink med stråkar, mer jord än eld; mer Antony & The Johnsons än Bloodgroup. Här förklarar Becky Jones sitt universum; lika delar ångest och ljus magi. Saint Saviour lägger en tablett på min tunga och tar mig ner i något slags Sagan om ringen-tillstånd, där alla har alviska namn och skogarna sjunger I wanna feel devotion, I wanna feel devotion!
Det är, kort sagt, väldigt vackert. Det är sorg och hopp. Det är stearinljus och löv som faller. Det är din nya kärlek när ni bara ligger i sängen och lyssnar på regnet. Men det är också i stort sett samma sak i tolv låtar. Mitt i all iver att låta äkta och naken glöms dynamiken bort. Sångerna smälter in i varandra och skivan hade inte mått dåligt av lite mer variation, lite mer äventyr, lite mer av gitarrplocket i nyss citerade ”Devotion”. Saint Saviour visar med In The Seams att steget från lyrisk electro till lågmält bombastisk pianopop är milsvitt, samtidigt som det känns helt naturligt. Men också lite, lite tråkigt.
7/10
