Iceland Airwaves #14, torsdag: Stencoola kvinnor och bakfyllekäk


Brittiska PINS och Tiny Ruins från Nya Zeeland är några av akterna som spelade under torsdagen på Iceland Airwaves. Läs Linda Ilistes rapport här.

Dagtid under Iceland Airwaves är allt som oftast lika med den heliga treenigheten bakfylla, bakfyllekäk och off-venue-konserter. Det tredje lyssnas på, på hak där man botar det förstnämnda med en fet dos av det andra. Vi installerar oss därför på KEX där det rostade brödet serveras med extra mycket grillad getost och radiostationen KEXP fyller baren för att livsända spelningar med bland andra Mammút. Därefter lockar signaturcocktailsen på Slippbarinn (bourbon med rödbeta och lakrits, klar favorit!) samtidigt som finstämt lågmälda Low Roar intar scenen följt av Kiriama Family.

Lagom till att dagen övergår i kväll smiter vi in om på Paloma för en liten branschfest. Tillsammans med övriga festivalskaran som har press-, industri- och artist-armbandsprydda handleder bjuds vi på gratis drinkar med Brennivín och ginger beer och jämför våra kvällsplaner. Jag får höra att alla planerar se The Knife på lördag och att festivalens allra sista spelning med Zebra Katz på söndagnatt inte får missas av något skäl i världen. Det finns redan stora cirklar runt båda i mitt festivalprogram.

Innan konserthuset Harpa togs i bruk och förvandlades till något av Airwaves hjärta tack vare sina flertalet inomhusscener intill varandra, var Reykjavík Art Museum den central huvudscenen. Det är fortfarande en cool plats att hänga på för att ta ett par öl och se en artist som Sin Fang. Sindri Már Sigfússon, som också är känd som sångare i bandet Seabear, är i Sin Fang hjärnan bakom de pulserande folktronica arrangemangen som fyller hela konstmuseet. Spåret “Young Boys” från det självbetitlade andra albumet, remixat av ingen mindre än Sigfússons svåger Jónsi, tillhör fortfarande de starkaste.

Trots dans i benen sänks ändå humöret lite när vi senare inte lyckas komma in på Kaldalón för att se nya zeeländska Tiny Ruins, vars folkblues charmat dem på en lång turné runt hemlandet, Australien, USA, Kanada och hit till Europa för de avslutande Airwaves-giggen. Jag har inte mycket att klaga på vad gäller Airwaves, men dessa oundvikliga men eviga köer är inte direkt någon partyförhöjare.

I stället går vi upp en trappa på Harpa, och jag vill så gärna charmas av både isländska Ylja (bilden) och brittiska Pins som spelar samtidigt på Norðurljós respektive Silfurberg. Men jag kommer på mig själv med att rastlöst gå mellan salarna och stå och gäspa på båda. Det här är två grupper med riktigt stencoola kvinnor, men det blir ändå platt fall med svag scennärvaro i det första fallet och trista låtar i det andra. Det har snackats mycket om Manchester-bandet Pins hemma i England, inte minst i någon slags referenskrig. Är de mer Vivian Girls än Crystal Stilts, mer Warpaint än Best Coast? Allra bäst hade det varit om de kunde stå på egna ben. En torsdagkväll på Airwaves när konkurrensen börjar hårdna räcker deras reverbvänliga rock i alla fall inte för att hålla min uppmärksamhet uppe.

Särskilt inte när man strax innan bevittnat det spektakel som är Reykjavíkurdætur. Här talar vi också om uteslutande kvinnor, och en grupp som snarare är en klan än ett band. Ibland är de två, ibland tre, ibland tolv eller tjugo. Inklämt på ett svettigt Húrra uppträder de i vitt, med strap-ons och fejkat mensblod som rinner ner för benen. Bara det är nog för att få utländska besökare att gapa. Som om deras isländska rap inte vore nog, arg och full av humor när de ger en välsvarvad känga till politiker, hyllar feminism eller vågar sig på ämnen som sexuellt utnyttjande. Underbart!

Annat som gör torsdagen bra är elektropoppiga Dísa. Hennes första singel ”Sun” från 2013 står sig fortfarande, och det finns något lätt överjordiskt i hennes sångteknik som får låtarna att sticka ut. Men här någonstans är jag så trött att jag nästan stupar. Det är trots allt tre dagar och sena nätter kvar, och flera av höjdpunkterna inklämda under dem. Jag ger därför mig själv utegångsförbud efter ett, svag i benen men med mycket festivalpepp i hjärtat.