Gregory Alan Isakov: Nalen, Stockholm 31/10

I dagens musikbransch där det går tretton på dussinet när det kommer till singer-songwriters kan det ofta vara svårt att särskilja den ena från den andra. Det är ofta anledningen till att många lätt faller i glömska på den övermättade marknaden. För hur många orkar man egentligen lyssna på som står där med endast en akustisk gitarr och sjunger låtar om allt från misslyckade förhållanden till små byhålor med dess udda typer eller bortgångna släktingar?

Men då och då dyker det upp något som fastnar och greppar tag om en till den grad att man känner något tillsammans med den som framför musiken. Man blir som hypnotiserad tills musiken tystnar. För att kunna erbjuda lyssnaren en musikalisk teleportering bort från en kylig höstkväll är det en fördel att själv ha gjort en resa för att kunna vara trovärdig. För Gregory Alan Isakov, född i Sydafrika och uppväxt i Philadelphia men numera boende på en gård i Colorado, har resan varit en stor del i såväl det faktiska livet som innehållet i många av hans låtar.

I det mycket nedtonade ljuset från belysningen i taket och i den intima lokalen är det lätt att känna närhet till sångaren som om vi skulle sitta på verandan på gården i Colorado, endast upplysta av ljuset från månen och stjärnorna. För även om man inte tydligt ser hans ansikte så är det som att vi har känt varandra länge. Och nu sitter han där och ljuger om resor och anekdoter på ett sätt gamla vänner pratar med varandra. Det spelar ingen roll om grannhuset, som i detta fall är våningen över, har en stor dansfest så att basdunkandet slår rakt igenom taket eller att en banjo hela tiden vill ställa om sig. Känslan är ändå gemytlig och trevlig.

Vi får en glimt av människokonturer som sitter ner på golvet längst fram vid scenen i det dova ljuset från värmeljusen. En lutar sig fram mot en annan skugga bredvid och delar ut en varsam kram och puss. Vi sitter kvar där på verandan och låter musiken fortsätta hålla mysfaktorn uppe. Konstaterar att allt vin har druckits upp och att vi måste komma hem igen, samtidigt som vi nöjda med ett litet leende lutar oss tillbaka i stolen och ljuger vidare.