Ska jag vara helt ärlig så hade jag aldrig hört talas om The Handsome Family innan jag såg True Detective i våras och kärade ner mig i introlåten ”Far From Any Road.” De äkta makarna Rennie Sparks och Brett Sparks har onekligen fått en uppsving sin karriär genom sitt bidrag till serien, även om de hunnit vara verksamma i ungefär 11 år redan.
Tillsammans utgör de en begåvad och väldigt charmig duo (plus trummis), som spelar en hybrid av klassisk country, bluegrass och mordballader. Ett lustigt sammanträffande är att herr Sparks röst emellanåt låter obehaligt lik Nick Caves.
Brett står för skapandet av musiken och Rennie för de välskrivna och väldigt målande låttexterna som utgörs av små berättelser med element från amerikansk folkmusik och gotisk fiktion. De innehåller ofta lätt makabra element såsom mord, självmord och ett och annat spöke. Vissa är baserade på faktiska historiska personer och händelser (som till exempel Amelia Earherts livsöde i ”Amelia Earheart vs. The Dancing Bear” och Nikola Tesla i ”Tesla’s Hotel Room”). Andra kommer ur egenupplevda företeelser som använts som ett skelett och som sedan processats genom Rennie’s fantasi och kommit ut på andra sidan med, ja ska vi säga lite mer kött på benen. Exempel på detta är ”The Bottomless Hole” som från början bara var ett stort hål de hittade på sin bakgård, men som sedan transformerats till en avgrund och slukar allt från brödsmulor, trasiga traktorer och slutligen även det destruktivt nyfikna låt-jaget. Lyckligvis är denna låt med i spellistan för aftonen.
Låttexter med substans vinner lätt mark hos mig och innehåller de även makabra komponenter så ger jag gärna ut pluspoäng. Tyvärr går The Handsome Family ändå på plus minus noll eftersom Brett Sparks nog är lite för berusad för sitt eget bästa. Han börjar spelningen med att knäcka två öl och halvvägs in så plockar han fram sin plånbok, fiskar fram lite sedlar och ber någon i publiken att köpa whiskey åt honom. Ett underhållande tilltag som det inte nödvändigtvis hade behövt vara någonting fel med. Alla kan nog behöva ta sig ett glas eller två när man befinner sig ute på lokal med andra människor, men tyvärr återspeglar sig detta i hans förmåga att spela gitarr. Är man medlem i ett fullskaligt band hade det förmodligen inte gjort så mycket, men med enbart tre personer på scenen så blir effekten en annan.
Mellansnacket är till stor del präglat av humor och vi får ta del av små underhållande anekdoter (många om broar) kopplade till aktuell låt, men emellanåt känns det mer som äktenskapligt kiv. Det irriterar mig när herr Sparks hela tiden avbryter och pratar i mun på fru Sparks. Men detta är troligen kopplat till ovan nämnda alkoholkonsumtion och är ju trots allt sekundärt.
Bortsett från detta är det en fin konsert som till stor del består av urval från fyra av deras nio fullängdare. Favoriterna är ”The Giant of Illinois” (från Through the Trees, 1998) och förstås ”Far From Any Road” (från Singing Bones, 2003) som jag tycker spelas överranskande tidigt under kvällen med tanke på att det ändå måste vara deras stora crowd pleaser. Hade suttit fint som ett storslaget extranummer. Men och andra sidan så gör Brett’s soloframförande av ”Freebird” jobbet minst lika bra.
OBS: arkivbild
