Vi fruktade alla att detta var framtidens musik

Som den förslappade musikälskande pojkspoling jag var i mina ungdomsår kändes det inte mer än rätt att välja musikgymnaisum när det var dags att ta första steget mot vuxenlivet. Redan efter en månad hade jag fått två nya insikter: 1. Musikgymnasium var allt annat än slappa. 2. Det fanns de som älskade musik mer än vad jag gjorde. Nästan lite för mycket, när allt kom omkring.

När jag inledde min tid på musikgymnasiet var jag en hopplös hårdrocksfantast som levde i illusionen om att Kirk Hammet var världens bästa gitarrist (jag skäms fortfarande när jag tänker tillbaka på det). Men ju mer vetskap jag fick om musik och dess uppbyggnad, ju mer intresse fann jag av någon anledning i det elektroniska. Nog för att det är svårt att slå ett hederligt gitarrsolo, men herregud, den värld av nya musikaliska kreationer som öppnade sig med hjälp av en dator slog allt. Det kändes på något sätt rebelliskt att vara en del av det. Speciellt på ett musikgymnasium, där musiken styrdes av en helt annan grupp av människor. Nämligen de fusionälskande jazznördarna.

Då och då hade vi något som kallades för måndagskonserter, där vi elever fick visa upp vad vi hade åstadkommit under de gångna veckorna. Det höll nästan alltid samma nivå som man kan finna i en medelmåttig delfinal i skitprogrammet Idol. Bortsett från att det alltid var ett gäng fusionälskande jazznördar som skulle visa sig på styva linan, bryta mot alla musikregler, och visa upp något så helprofessionellt inom musikväg, att inte ens musiklärarna kunde påstå sig begripa det som pågick på scenen. Evighetslånga trumsolon i konstiga taktarter varvades med en bas och en gitarr som turades om att spela pentafjantiska mollskalor. Och allt inspirerat av Toto. Så klart.

Alla älskade det. Och hatade det. För det gick ju egentligen inte kritisera något som var så överlägset, så pretentiöst och så utsvävande att musik slutade vara musik och bara var ren jäkla show off. Vi fruktade alla att detta var framtidens musik. Mina år på musikgymnasium blev således en mörk tid i mitt liv. Jag började vantrivas och hoppade så småningom om av och flydde till Costa Rica i några månader för att rehabilitera mig från de sår som rivits upp i mina stackars öron. Till en början tänkte jag bara skalor och analyserade ackord i allt jag hörde. Men med tiden började jag sakta men säkert hitta tillbaka till den musik som jag inledningsvis hade älskat mest, den elektroniska.

Det har fungerat bra. Tills nu. Då allt börjar om igen, på en ännu värre nivå.

För ni förstår, på musikgymnasiet gick det inte att fly från dessa jazzdårar. Men efter att ha kommit från denna mörka plats hade man nu valmöjligheter. Fusiongenren visade ju sig inte vara särskilt spännande för den breda massan och alla de som ville spela musiken blev förvisade till små, små jazzklubbar där de kunde fjutta på sina instrument bäst de ville och så var det inte mer med det. Och vi andra kunde istället glatt se på hur den elektroniska musiken fick ett allt starkare grepp om oss andra. Men på samma sätt som fusiongenren bryter mot alla musikregler, så kom deras messias för att trampa på den breda massans vilja. Denna messias, eller djävulen om man hellre vill kalla dem för det, heter Dirty Loops.

Dirty Loops är en svensk trio som definierar EXAKT vad de fusionälskande jazznördarna från musikgymnasiet består av. De är nämligen tre snygga, multiinstrumentala snubbar som levt och andats musik hela livet. Sina studier ägnade dem självklart på ett musikgymnasium där de givetvis bröt mot alla musikreglerna. Efter det gick de vidare till Kungliga Musikhögskolan där de fortsatte bryta mot musikreglerna. Och efter det fortsatte de att bryta mot ännu fler musikregler genom att spela in videos där de framförde fusion-covers på kända låtar så som Lady Gagas ”Just Dance” för att sedan ladda upp det på Youtube. Resultatet blev succé. Efter bara några veckor hade Andreas Carlsson, mannen med de Hollywood-vita tänderna från Idoljuryn, signat kontrakt med dem. Och resten är som man brukar säga: historia.

Medan Dirty Loops fortsätter fjutta på sina 100 olika instrument, bygger Andreas Carlsson deras varumärke med järnhand genom att vara noggrann med vad för grejer de ska ställa upp på. Han har redan fått dem att kaxigt tacka nej till att vara förband till Toto under en världsturné. Att han sedan slängde in dem som gäster hos Malou von Siwers istället får vi spekulera i någon annan gång. Saken är den att de mitt i all denna uppståndelse släppt sin första platta, Loopified, och plötsligt har allt det där vi fruktade för flera år sedan fått ett ansikte och blivit verklighet.

Att lyssna på Loopified är som att vara tillbaka på måndagskonserterna igen. Det är en perfekt sångröst som levererar catchiga melodier i skumma taktarter som varvas med en bas och en gitarr som i sin tur turas om att spela pentafjantiska mollskalor. Och allt inspirerat av Toto. Så klart.

Det finns ju egentligen inget ont att säga om musiken. För den är ju så maximalt professionell att det är sinnessjukt. Men den är på så sätt också otroligt bajsnödig och provocerande i alla dess sätt att bryta mot musikreglerna, att jag nästan blir illamående.

Framförallt skrämmer det mig något oerhört. Och kanske överreagerar jag, men kan ETT band så präglat och så hemmahörande i de fusionälskade jazznördarnas begynnelse, erövra världen, så fruktar jag att det bara är början. Så kom inte och säg att jag inte varnade er när musik som vi en gång mindes den om några år blott är ett minne. Dirty Loops är bara början på den skrämmande tid vi har framför oss.