Globen vibrerar av liv. Lady Gagas ARTRAVE kommer att vara fullsatt och jag fascineras av alla de tonåringar som exalterat springer fram och tillbaka i gångarna iklädda volangkjolar, platåskor och peruker i regnbågens alla färger. Det märks att Lady Gaga har en hängiven fanbase.
När showen väl börjar så gör den det med besked. Både scenen och den genomskinliga estraden som förgrenar sig ut till mitten av arenan exploderar av färg och rörelse. Att ens försöka beskriva dansarnas outfits i någorlunda detaljerade ordalag känns lika lönlöst som att försöka sammanfatta Iliaden på en halv A4-sida. Det är hälften puffiga hulkärmar, hälften bar hud, det är ryggsäckar gjorda av fluffiga tärningar, det är kvinnliga dansare i silvriga baddräkter och manliga dansare i latextrikåer. Gaga själv äntrar scen i form av en spindel, med ”vingar” gjorda av åtta håriga ben. I all ära en spektakulär entré och en utstyrsel som endast slås av en uppblåsbar bläckfiskdräkt senare under kvällen.
Trots att det som försiggår på scen ibland känns fullständigt kaotiskt så finns det ändå metod i galenskapen och kvällen i sin helhet är en fröjd för ögat. Öronen hade dock mått bättre av fler äldre hits och mindre material från senaste skivan ARTPOP. I ärlighetens namn är häften av låtarna därifrån nästintill olyssningsbara och deras majoritet får starkare spår som ”Venus” och ”Applause” att stå ut ännu mer. Scenshowen är dock så färgsprakande fantastisk att jag kan bortse från de auditiva svagheterna, och givetvis belönar Gaga oss också med stora hits som ”Poker Face” och ”Bad Romance”.
Under hela sin karriär har Lady Gagas avantgardistiska utstyrslar och utstuderade galenskaper tjänat som stöd för säkert miljontals fans världen över. Hon kallar fansen för sina ’little monsters’ och har ägnat mycket av sin tid i rampljuset åt att högljutt stödja HBT-rättigheter och alla som känt sig utanför och att de inte passar in. Efter en akustisk pianoversion av ”Born This Way” (med engagerad allsång) förklarar hon var hon står: ”Alla vi som är här på ARTRAVE är här för att vi har samma syn på kärlek. Om du inte har det så är du på fel jävla ställe och på fel jävla sida av historien”.
Det är omöjligt att inte bli berörd av denna världsstjärnas omtanke för sina fans. Jag känner ett behov av att vara objektiv så de reservationer jag nu må ha över artistens bleka låtmaterial känns betydelselösa när man ser hur ungdomarna berörs.
När Gaga sätter sig vid sitt piano allra längst ut på estraden bjuder hon upp en gråtande tonårstjej att sitta bredvid henne medan hon spelar. Senare plockar hon upp en gosedjursgroda som kastats upp på scen och läser den handskrivna lappen som medföljer. Hon hittar avsändaren längst fram i publiken och säger till den gråtande pojken att han och hans vänner får komma backstage och träffa henne efter showen.
Kommersiell popmusik när den är både som bäst och sämst, men Gaga har skrivit i princip varenda ton själv, hon vet hur man skapar en oförglömlig show och hon vet vad hennes fans behöver och vad hon ska fokusera på. När jag lämnar Globen ler jag belåtet då jag, även om jag inte längre är ung, och inte heller lika osäker som då, har känt mig oerhört trygg i rollen som ett av Gagas små monster.
Bilden är från arkivet.
