Thomas Jonsson har precis släppt sitt andra album Avian under aliaset I’m Kingfisher, en skiva som fått ett lyriskt mottagande bland recensenterna. Mitt i släpphysterin fick Rockfoto en intervju med Sveriges just nu mest hyllade singer-songwriter.
Vad har du gjort under de fyra år som gått sedan Arctic?
– Först gjorde jag hundra spelningar runt om i Europa, med bland andra Damien Jurado, Ed Harcourt och Christian Kjellvander. Jag har också blivit pappa och tagit åt mig allt det goda det innebär. Alla förändringar i livet påverkar en även som skapande människa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt hur, men jag har tekniskt sett blivit väldigt mycket bättre i och med ett par hundra nattningslir per år.
Efter snart ett och ett halvt decennium, fem album, mängder med musikaliska samarbeten och drygt 500 spelningar i 20 länder, börjar Thomas Jonsson bli något av en veteran. Och det snarare lockar än skrämmer honom.
– För något år sedan slog det mig att jag är inte ung och lovande längre, utan att jag hamnat i den murkna fasen i en musikers liv. Det finns ett åldersglapp där man inte längre är ung nog att passa in i rockmyten, men fortfarande har långt kvar innan man blir en 52-årig, skönt tillbakalutad stofil. Den där medelålders asexuella fasen liksom, den kommer passa mig bra. Jag tror faktiskt att jag kommer göra mina bästa grejer inom de ramarna. Om vi pratar en hinklista över album jag vill hinna göra så finns den akustiska skivan kvar och där någonstans är planen, om jag hittar sätt att förstärka tomrum på än bara med tystnad. Så länge jag känner att jag utvecklas kommer jag absolut fortsätta göra musik.
En av de saker som hyllats på Avian är variationen i låtmaterialet. Var det en medveten strategi att inte göra 13 låtar som lät likadant?
– Det är en viktig del av skivan att varje låt ska tas i en egen riktning. Förra plattan byggde mer på ett unisont sound. Avian är det album som tagit överlägset längst tid för mig att göra och som jag haft mest låtmaterial att välja mellan till. En idé att göra ett fågelinspirerat album föddes redan 2008. Sedan händer det alltid så mycket under processen som överraskar en. Jag spelade till exempel fel på något ställe och det blev mycket bättre än det var tänkt. Carls arrangemang överraskar alltid och musikerna la också till deras högst personliga sinne till mixen. Jag kunde inte förutse resultatet, men trots högt ställda krav är jag nöjdare än vad jag trodde jag skulle bli när vi satte igång med inspelningarna.
”Carl” är producenten Carl Edlom, som varit med vid Thomas Jonssons sida under hela karriären. Samarbetet började redan 2001.
– Jag skickade mina gamla demosar till hans skivbolag Kite när jag bodde i Motala 2001, sedan sågs vi och jag gjorde en slags audition i vardagsrumssoffan. Carl har spelat in alla mina fem soloskivor plus tre EP:s och ett debutalbum som aldrig blev. Vi har också rest till SXSW-festivalen i Austin och en massa andra ställen ihop. Det har blivit ett väldigt bra och friktionsfritt samarbete. Jag tror att vi har lärt oss båda två att välja våra strider. Jag joxar med mitt gitarrspel till jag står vid självhatets gräns och Carl sitter i 100 år och skruvar med rattarna och filar på sina arrangemang. Jag strävar efter perfektion när jag repar för att kunna vara spontan i studion. Carl kör en beprövad teknik av att kasta grejor på väggen och se vad som fastnar. Sedan blir det skiva! Det kommer så klart små stunder när man slickar sina sår, men den här gången var vi ännu mer i samklang än någonsin tidigare.
Låten ”National Pen” står ut ganska rejält mot resten av materialet. Hur blev den till?
– Den var faktiskt trixig från början till slut. Det är en positiv överraskning att den kom med på skivan. Jag försökte ta det monotona från Arctic in i ett poppigare sound. Jag minns att jag hade ”Dynamite Walls” med Hayden som tidig förebild. Det är en fin dubbeltydighet med ordet ”pen” som både betyder penna och svanhona. Rikssvanen.
Avian har en handfull gästartister. Berätta lite om dem.
– Först är det några gamla kompisar som varit med på tidigare skivor. Elina Johansson (Dear Euphoria) som har det mest udda och ljuvliga musiköra jag vet, C-J Larsgården som jag har gjort tre skivor ihop med som folktronicaduon A Perfect Friend, och Helena Arlock som är en av de mest musikaliska människor jag träffat spelar cello och sjunger. Mest starstruck den här gången är jag över att amerikanen Benoit Pioulard medverkar på två låtar. Han har några grymma experimentella folkpopalbum ute på Kranky.
Hur kom han in i bilden?
– Jag älskade hans brutalt snyggt utformade album Précis från 2006. Och så fick jag blodad tand att arbeta med mer experimentella musiker efter att Keith Kenniff gästade på Arctic. För att hålla en redan kort historia kortare: jag frågade honom och han ville.
Har du några artister du verkligen skulle vilja ha som gäster på framtida skivor?
– Utan rangordning skulle jag säga Fennesz, Dylan Carlson (Earth), Alva Noto, Martin Hederos, Maria Lindén (I Break Horses) och Alice Boman.
Avians omslag är en vacker färgglad fågel som flyger över en grå stad. Var det din egen vision att det skulle se ut just så?
– Ja. Det skulle kunna ha gjorts på tusen olika sätt, men Geninne D. Zlatkis gjorde verkligen ett strålande jobb – hon är ett geni! För mig kretsar grundkänslan av skivan mycket kring lycka och välgång, och jag tycker att omslagsbilden går väl ihop med den tanken.
Det har knappast undgått någon att vinylskivan har fått en revival de senaste åren, något som Thomas Jonsson gillar och det var därför självklart att Avian skulle ges ut på vinylformatet.
– Omslagen blir snyggare och ljudet är bättre. Gillar man som jag själv att köpa riktiga skivor får man det bästa för pengarna. Vill man bara lyssna som de flesta så kör man det strömmat, så cd-skivan har helt enkelt spelat ut sin roll nu. Om det finns så köper jag alltid vinyl. Senaste skivan jag köpte var för övrigt Dylan Carlsons råa och fina soloplatta Gold.
Tänker du mycket på hur din musik tas emot av andra? Är det nervöst inför recensioner och andra reaktioner?
– Ja. Nervöst och ganska neurotiskt. Jag blir fortfarande löjligt glad när någon skriver något bra och jag kan skaka av mig dåliga recensioner med lite muttrande. Allra mest rädd är jag för att lägga ner sex år på en skiva som sedan bara bli bortglömd.
Läs Anders Nilssons recension av I’m Kingfishers senaste platta ’Avian’ här.
