”Den svåra andra skivan” är ett av musikvärldens mest slitna begrepp. En bra förstaskiva består ofta av låtar skrivna under många år under tiden innan artisten i fråga ens funderat på att ge ut ett album och resultatet är ett koncentrat av kreativitet under en lång tid. Uppföljaren har vanligen inte samma lyx – här finns prestationsångesten, kravet att följa upp en lyckad debut och med skivbolag och fans som inte orkar vänta mer.
Det är bara ett år sedan Dalaplan, Malmöbandet som vi skrivit om en hel del tidigare (intervju), släppte sin strålande debut men denna var likväl en slags samling av EP-s och livefavoriter som skrivits under hela bandets karriär (de bildades 2009). Och med ett band som verkar inom en så pass relativt begränsad genre som garagerocken ändå får anses vara, kunde man tro att en alltför snar uppföljare bara skulle bli en blek, urvattnad kopia av debuten.
Lyckligtvis kunde inget vara mer fel. Jag får känslan av att Dalaplan aktivt pratat ihop sig för att undvika att upprepa sig och låta trötta. Det mesta som låter som det kunde legat på debuten har sannolikt kasserats (utom möjligen ”Skitig hund” som känns gjord tidigare). Där debuten förmedlade en känsla av vardagstristess men att livet nog är rätt ok i alla fall, finns det här en mer genuin känsla av hopplöshet och uppgivenhet. Detta beror inte primärt på att antalet smittande ”wohoho”-refränger reducerats, utan ännu mer på det vokala. Sångaren Niklas Svensson har låtit basisten Jenny Neikell bidra med sång på flera låtar och det är ett otroligt lyckat grepp där de båda, till exempel i den genomsvarta ”Bakgårdsman”, piskar varandra mot desperationens brant. Även ”Hellre kass” (fantastisk låttitel) som Jenny sjunger själv är en absolut fullträff. Andra höjdpunkter är ”Casino” där mantrat ingen kommer levande härifrån bankas in tills det inte råder något tvivel om det och stänkaren ”Jag e din gud”.
Release: 6/10
Skivbolag: Gaphals
Bästa spår: "Casino"
Resultatet av att göra skivan under en kort, sammanhållen inspelningssession blir att soundet på ”Plikt och elände” låter oerhört konsekvent. Precis som på debutskivan är det fullt av omedelbara melodier och insmickrande orgelslingor, men det är mindre inställsamt och mer allvar – något som bara gör det bättre och mer intressant. Och bandet visar nya sidor med en vacker pianoslinga i avslutningen på ”Näve grus” som flyter över i avslutande balladen ”Vi ses” som ändå gör att det slutar lite hoppfullt.
Dalaplans andra skiva visar på ett band som är betydligt mer än ett bra garagerockband som är kul att se live. Och även om jag gillar några låtar ännu mer än andra så är det bra rakt igenom. Och när det är som bäst är det oemotståndligt. ”Plikt och elände” är utan tvekan ett av årets bästa svenska album.
9/10
