Ola Frick och Carina Johanson Frick, som är partners både privat och i musiken, har en lång karriär bakom sig i duon Moonbabies. Deras musik har bland annat använts i diverse amerikanska TV-serier och den internationella bloggosfären har alltid gillat dem. Här hemma har dock bandet lyckats hålla sig ganska hemliga. Men det lär bli ändring på det nu! Moonbabies är nämligen aktuella med en alldeles strålande dubbelsingel. Rockfotos Madeleine Bergquist ställde några snabba frågor till Ola.
Q: Hej Moonbabies! Det känns som om det var ett tag sedan sist. Vad har ni hittat på sen 2007 när den senaste plattan kom?
A: Hallå! Ja, det är ett helt liv sedan vi såg dagsljus. Men tro det eller ej, vi har jobbat på ny musik sen 2008. Vad som kom emellan var skrivkramp, självkritik och… livet! Livet hände och fram tills dess hade Moonbabies bara varit en stor lyckopil uppåt. Vi startade redan 1997 och vi tog god tid på oss att bygga upp ett band från grunden och överträffade oss själva med bättre och bättre musik för varje skiva och varje steg vi tog.
A: Men så plötsligt någon gång där, kändes allt tomt, dött och meningslöst. Många med oss (författare och musiker och så vidare) har upplevt att plötsligt leva i detta helvetiska limbo, man vill göra något helt gudomligt krossande, något som får marken att skaka. Men har man samtidigt tappat bort sin ursprungliga kraft så är det omöjligt. Vi startade upp och gjorde nytt om och om igen. Till slut, när vår son föddes, sa vi: ”Ok nu gör vi klart! Det finns inte fler stenar att vända på, nu tar vi bort allt onödigt och to the core… och det gjorde vi.
A: Alla låtarna, med några undantag, låter faktiskt i slutändan väldigt mycket som originaldemosarna gjorde. Vi är jättenöjda och glada för att vi inte släppte medioker musik bara för att få ”karriären” att rulla.
Q: Ni har alltid varit en välbevarad hemlighet här hemma i Sverige. Är planen att ändra på det nu eller vad är målet?
A: I Sverige har vi aldrig haft någon publik, nej. Kanske en del på hemmaplan här i Malmö. Men jag skulle definitivt tro det finns många som skulle gilla oss om vår musik fick mycket uppmärksamhet.
Q: Nya dubbelsingeln beskrivs i presstexten som ”åttiotals-nostalgisk? Nämn gärna lite band och artister som ni har inspirerats av på sistone.
A: Just de låtarna har definitivt en Yazoo och Tango in the Night-Fleetwood Mac känsla över sig. Vi inspireras av mycket, vår musiksmak är relativt bred. Inspirationer hör man ju inte alltid via musiken, men de senaste åren har nog Hot Chip, Tears for Fears, TV on the Radio, Blonde Redhead en gång eller fler poppat upp som ett ”aha…lite så”. Sen som alltid finns Kate Bush, Brian Eno, Beatles och My Bloody Valentine som eviga inspirationskällor. Hemma blir det mycket babyshake till Ramones, Pippi Långstrump och The Chordettes.
Q: Er musik har använts i en hel del amerikanska tv-serier. Tittar ni mycket på serier privat?
A: Nej, vi hade till och med TV:n på vinden i fem år. Nu har vi en ny TV som är på ibland, men serier hinner vi inte med. Både jag och Carina har för dålig karaktär för att inte sätta på nästa, nästa och nästa avsnitt. Som med Sopranos, vi låg framstupa i sängen och såg på hela serien i ett svep efter en Tysklandsturné. Det tog 3 veckor! Det finns inte tid till sånt nu.
Q: Jag är så nyfiken nu, kommer det mer?
A: Ja, det kommer såklart mer! Jag kan tyvärr inte säga något, men det hände lite nya grejer efter singelsläppet och därav blev det lite framskjutna planer. Men det kommer…
