U2 – Songs of Innocence

Om två veckor är det 38 år sedan då 14-årige Larry Mullen satte upp en ”musiker sökes”-lapp på anslagstavlan i skolan i norra Dublin. Sex år senare hade U2 spelat in tre album, börjat jobba med numera legendariske fotografen Anton Corbijn, haft en hitsingel och ett album som gick rakt in på förstaplatsen på den irländska försäljningslistan.

Att fyra snubbar från samma högstadieskola fortfarande håller ihop efter 38 år är ovanligt. Att fyra snubbar från samma högstadieskola som spelar i ett band tillsammans håller ihop efter 38 år vågar jag säga är världsunikt. Om man dessutom tittar på allt som U2 uträttat under dessa 38 år, är det inte svårt att lyfta på hatten i vördnad.

Odödliga låtar som ”Sunday Bloody Sunday”, ”Pride (in the Name of Love)”, ”Where the Streets Have No Name” och ”One”, monumentala plattor som The Joshua Tree och Achtung Baby, 150 miljoner sålda skivor, drygt 1 300 spelningar över hela jordklotet, välgörenhetsarbete genom bland andra Band Aid, Amnesty, Greenpeace, (RED) och ONE – U2 har på riktigt förändrat världen.

Lagom till 38-årsjubileet ryktades att bandets trettonde platta skulle släppas i samband med Apples visning av iPhone 6. Ryktet visade sig stämma – i tisdags kväll fick en halv miljard (!) iTunes-kunder U2:s nya album alldeles gratis.

Processen att få fram Songs of Innocence har varit långt ifrån lätt, utan präglats av tvivel på den egna relevansen och förmågan. De senaste fem åren har bandet till och från varit instängt i sju olika studios i Dublin, New York, London och Los Angeles. Bandmedlemmarna själva har någon gång per år gått ut och sagt att skivan kommer ”snart” eller ”i år”, men har varje gång ångrat sig och jobbat vidare tills de känt sig nöjda – det vill säga fram tills nu.

U2:s trettonde platta inte helt lätt att få grepp om, men när bitarna till slut faller på plats är det en logisk fortsättning för bandet. Första halvan av karriären var de banbrytande och förde mer eller mindre rocken dit de ville. Andra halvan har präglats av mer slätstrukna plattor som mest underhållit bandets status. Här har de skapat en ny plattform att ta sats från.

Songs of Innocence är den minst radiovänliga skivan U2 har gjort sedan Zooropa. Därmed inte sagt att den är svårlyssnad. Nej, istället handlar det om att de elva låtarna känns mer som ett album, som en enhet, än de senaste plattornas spretiga anda.

Som titeln antyder är detta textmässigt en resa tillbaka till bandets tid i Dublin på 70-talet. Från inledande förstasingeln ”The Miracle (of Joey Ramone)” där de plankar in på en The Ramones-spelning och blir golvade av det de får uppleva, via kärleksproblemen i ”Every Breaking Wave” och Bonos hyllningar till sin fru Allison i ”Song for Someone” och sin mor i ”Iris (Hold Me Close)”, till de fyra bilbomberna som 1974 dödade 33 irländare i ”Raised by Wolves”, får vi följa med tillbaka till medlemmarnas tonår.

Musikaliskt dominerar taktfasta komp kryddade med 80-talstongångar. Det doftar ofta som en väldigt tilltalande blandning av War och Zooropa, men det är också lika mycket en hommage till U2:s historia som ett nödvändigt steg framåt.

Bland låtarna som verkligen står ut finns bland andra ”California (There Is No End to Love)” som inleds med något som bäst beskrivs som en mix av barbershop och irländsk folkmusik och flyter ut i en synthig 80-talsdänga med en melodislinga som känns hämtad från Pop. Magiskt släpande ”Sleep Like a Baby Tonight” hade faktiskt inte gjort bort sig på Achtung Baby. Avslutande ”The Troubles” bör också nämnas, inte bara för att Lykke Li gör en duett med Bono, utan för att det är en riktigt högklassig triphopdoftande ballad med snärtig soulsång och stråkar.

Release: 9/9 (iTunes), 13/10 (fysiskt)
Skivbolag: Island/Universal
Bästa spår: ”Sleep Like a Baby Tonight”

Sammantaget är det här den perfekta plattan U2 kunde göra nästan fyra årtionden in i karriären, där både historien, nutiden och framtiden får komma till tals. De som redan avfärdat bandet kommer inte att omvändas, men för oss som hängt med under en stor del av de där 38 åren, är Songs of Innocence en oerhört välkommen återställare som inger stor framtidstro. Och en av årets absoluta höjdpunkter.

9/10