Stephen Malkmus & The Jicks: Babel, Malmö 5/9

Det är svårt för mig att se Stephen Malkmus utan att tänka på hans tid med Pavement. Deras återföreningskonsert i London för några år sedan är bland det bättre jag sett i liveväg. Jämförelsen är dock orättvis eftersom Pavement ju hade en helt annan låtskatt att luta sig tillbaka på än vad Stephen har med The Jicks.

Inne på Babel denna kväll är det lätt att gå vilse bland alla skägg och flanellskjortor och det visar sig vara svårt, snudd på omöjligt, att hitta någon i publiken som är under 30. Det är dock förståeligt då Stephen Malkmus är ett namn de flesta blev bekanta med på 90-talet och inte någon man lär känna som soloartist i nutid.

När bandet kommer ut känns det som att Stephen själv inte förändrats mycket på tjugo år. Håret är lika hopplöst klippt (eller oklippt?) som det var -94, byxorna är slappa och t-shirten är några storlekar för stor (och instoppad i midjan för extra nördeffekt). Det fungerar dock. Är man gammal lo-fi-hjälte blir man bara coolare ju mindre man bryr sig.

Då området framför scenen bara är halvfullt är det lätt för Stephen och bandet att avslappnat småprata med publiken och varandra mellan låtarna. Spelningen är både lekfull och kompetent men jag kommer hela tiden på mig själv med att känna att någonting uteblir. Precis som med albumen är det på scen den faktiska låtkvaliteten som saknas för mig. Det finns givetvis höjdpunkter under kvällen (”Vanessa From Queens” är exempelvis riktigt bra), men större delen av låtlistan flyter samman så att allt känns jämntjockt. Det är rätt tydligt att Malkmus var den i Pavement som bidrog med den mer experimentella biten medan någon annan fick stå för det melodiösa. Stora delar av spelningen känns mer som en improviserad jam session än något annat.

Vi är många på plats som njuter av att få se Stephen Malkmus än en gång och jag har full förståelse för de gamla fans som fått mer ut av kvällen än jag själv. Efter min subjektiva upplevelse beger jag mig dock hem tidigt och tillbringar sedan större delen av den tidiga natten med att lyssna på gamla Pavement-skivor. Mest för att minnas hur fantastiskt det en gång var.

Bild från arkivet!