Tusen Bitar – filmen om Björn Afzelius (+ spellista)

Svensk dokumentärfilm har verkligen vind i seglen, något som säkert till viss del kan tillskrivas Searching For Sugar Mans succé, och nu har det nått till en punkt där Tusen bitar, den alldeles nya filmen om Björn Afzelius, på fredag går upp på 50 SF-biografer runtom i landet. Ola Elleström har sett filmen och tyckt till.

Bara detta faktum är anmärkningsvärt och vore värt en längre text, det vore orimligt för bara några år sedan, men det finns ju en film att se och skriva om också. I dagarna har den för första gången visats offentligt och igår (tisdag) hade jag själv möjlighet att se filmen på dokumentärfilmsklubben Doc Lounge i Malmö.

Filmen är gjord av Magnus Gertten och Stefan Berg och tillsammans har de haft tillgång till både kända och okända bilder och filmer från hela Afzelius karriär. Dessa blandas, på traditionellt dokumentärfilmsvis, med intervjuer av såväl medmusikanter som andra människor som på något sätt varit centrala i artistens liv. Filmen följer i princip, med kortare parallellspår och återkopplingar till Björns ungdom för att förklara vissa fenomen, en kronologisk ordning från att han var med och bildade Hoola Bandoola Band, tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedsson i ett kök på en efterfest 1970, till hans död i cancer 1999.

Om man har en relation till musikern Björn Afzelius är det en film som framkallar mycket känslor, både för de fina liveklippen men också för att filmarna verkligen lyckas lyfta fram bilden av en komplicerad och till synes annorlunda människa. När Björn var som populärast och fyllde orangea scenen på Roskilde såg han ut som en lycklig, svensk version av Springsteen, men det fanns mycket mörker bakom detta. En person som var svår att lära känna, en närmast patologiskt besatt kvinnokarl och en som, delvis som en effekt av detta (vilket i sin tur berodde på trasiga erfarenheter, men jag ska inte avslöja hela filmen här) men också av att aldrig bli riktigt respekterad i de kulturella finrummen på grund av att han ansågs för folklig (han var ju ”bara en bonnläpp från Hakarp”), under perioder mådde mycket dåligt.

Det är en väldigt fin film. Den lyckas med det svåra att inte vara ett hyllningsporträtt utan den går in på de svåra grejerna – hans mindre charmiga drag, men ändå utan att man som publik tappar respekten för honom och när händelserna kring hans död lyfts fram, exempelvis den postuma skivan som Björn som en sista önskan till sin producent Olle Nyberg lyckades få ut och hur han, mycket sjuk och svag, i ett radioprogram två månader innan sin död svarar ”nej, det känner jag inte alls till” som svar på intervjuarens ”det har ryktats om sjukdom” – då går det inte riktigt att hålla tårkanalerna i schack. Ibland får man i stället skratta, som när dansbandssångaren Stefan Borsch sjunger ”se på Vietnam och se på Nicaragua” (från ”Till min kära”, som på 80-talet fanns på många dansbands repertoar trots sitt revolutionära budskap) inför ett fullpackat dansbandsgolv. Tusen Bitar är inte bara en film att gråta till, utan den har åtskilliga roliga sekvenser, inte minst på grund av intervjudelarna med Afzelius själv – han var ytterst slagfärdig.

Men inte minst såg jag, som en långvarig Björn Afzelius-fan, redan under filmen och ännu mer just nu, när jag sitter och lyssnar på några låtar, flera av hans texter i ny dager. Flera av dem är strikt självbiografiska på ett sätt som jag och många med mig inte förstått tidigare. Det tror jag säger väldigt mycket om Björn Afzelius – många av hans hemligheter delade han inte med någon fast han i själva verket delade dem med alla.

När det gäller artisten Björn Afzelius så minns många honom för hans största hits, där två av de allra största – ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar” – i själva verket var översättningar av andras (kubanen Silvio Rodriguez respektive danskan Anne Linnet) låtar. Dessa gjorde honom folklig och överskuggade det faktum att han, framför allt när han var arg och inspirerad, gjorde några av de finaste låtar det här landet har skådat (de nämnda hitsen är rätt mjäkiga om ni frågar mig). Därför har jag här gjort en lista med tolv av de Björn Afzelius-låtar som jag tycker allra bäst om och som jag kommer bära med mig så länge jag lever.