Blonde Redhead: ”Det vore meningslöst att göra samma sak två gånger”


Idag släpps konstskoleättade indierockinstitutionen Blonde Redheads nionde album Barragán. Rockfotos Anton Lindskog fick ett samtal med trummisen Simone Pace.


När Blonde Redhead bildades i New York i början av 90-talet stavades den uppenbara förlagan Sonic Youth. Trion, bestående av japanska konstskoleeleven Kazu Makino och italienska tvillingbröderna Simone och Amadeo Pace, har hunnit genomgå ett stort antal förändringar sedan dess och idag är de en av indierockens verkliga institutioner.

Efter de storslagna Serge Gainsbourgh-inspirerade sorgesångerna på Misery Is A Butterfly (präglad av en otäck ridningsolycka som hästintresserade sångerskan Kazu var med om i början av 2000-talet), shoegazepopen på 23 och den avskalade electronican på Penny Sparkle, är nya Barragán ytterligare ett nytt kapitel i sagan om Blonde Redhead. Simone ringde upp Rockfoto för att prata om nya skivan.

Vad betyder titeln på er nya skiva?

– Den är namngiven efter mexikanska arkitekten Juan Barragán. Vi valde titeln för att den är enkel att säga och för att vi gillar dess klang. Med tiden fick den mer betydelse för oss och blev ett uttryck för att se saker på ett nytt sätt med tanke på arkitektens vision.

– Det är så vi brukar jobba med titlar: vi vill inte att de ska säga för mycket utan använder i första hand ord och fraser som vi fastnar för och tycker är tilltalande rent språkligt. Betydelsen är något som kommer med tiden.

Några inslag på ”Barragán” får mig att tänka på en tidig Blonde Redhead-skiva som La Mia Vita Violenta (1995). Jag syftar till exempel på de dissonanta gitarrerna i ”Cat On Tin Roof”.

– Till viss del kan jag hålla med dig. La Mia Vita Violenta är uppbyggd på ett liknande sätt som Barragán med några korta mellanpassager som håller ihop skivan.

– När vi gjorde La Mia Vita Violenta hade vi få hjälpmedel och fick hålla allt väldigt enkelt. Det var en ren energiurladdning. Även om vi lät mer gitarrbaserade då, var det arbetssättet något som vi försökte hitta tillbaka till med Barragán. Att hålla det enkelt och fånga den råa energin.

Soundet på Barragán skiljer sig mycket från föregångaren Penny Sparkle (2010) som var mer elektronisk. Den var i sin tur en helomvändning från 23 (2007) som drog åt shoegazehållet. Har det varit ett medvetet val från er sida att återuppfinna Blonde Redhead-soundet mellan varje skiva?

– Ja, för varför skulle vi vilja göra samma sak två gånger? Det vore helt meningslöst. Vi vill skapa något som är relevant för samtiden. Det är alltid riskabelt att förändras. Vi märkte det när Penny Sparkle kom ut. Många gillade 23 och hade förväntat sig att nästa skiva skulle låta typ likadant. Men vi gjorde något helt annat istället och mottagandet var väl inte enbart positivt. Vi resonerar dock som så att det alltid är bättre att riskera något än att inte göra det. Värdet blir mer bestående i det långa loppet.



Vad tycker du idag om musiken ni gjorde under 90-talet?

– Jag gillar alla våra gamla skivor och skulle faktiskt inte vilja ändra på särskilt mycket, så här i efterhand. Men det är inte ofta jag lyssnar på dem. Man hinner tröttna under tiden som man spelar in. Det är som att höra sig själva prata. Till slut tröttnar man på sin egen röst.

– Nu har vi lyssnat igenom de gamla skivorna för att välja ut låtar att spela under Europa-turnén. Det är alltid väldigt känslosamt. Jag tänker mig att det är lite så det känns att se sina barn växa upp. På något sätt så reflekterar det alla förändringar som har inträffat i oss själva och i våra liv under åren som gått sedan vi startade bandet.

Hur väljer ni egentligen vilka låtar som Amadeo eller Kazu ska sjunga på?

– Det brukar falla sig naturligt. Ibland bråkar de men oftast faller det väl ut. Inför Barragán stod det klart direkt att Amadeo skulle sjunga ”Dripping” och ”Mine To Be Had” och Kazu ville sjunga ”Defeatist Anthem”. Den enda som de inte var ense om var ”Penultimo”. Kazu skrev texten, Amedeo gjorde melodin och det slutade med att de sjöng den ihop, vilket jag tycker blev väldig fint.

För några år sedan gjorde ni soundtracket till Kevin McAlesters dokumentärfilm The Dungeon Masters (2008) som följer några människor som viger sina liv åt rollspelet ”Drakar och demoner”. Nu ryktas det om att ni jobbar på ett nytt dokumentärsoundtrack?

– Ja, det stämmer. Vi håller på att göra musiken till en kommande dokumentär om cykelloppet Paris-Roubaix och den danske expertcykelkommentatorn Jørgen Leth. Paris-Roubaix är ett helt galet race som startar i Paris och fortsätter 200 km ut på landsbygden. Loppet går längs grusvägar, på kullerstenar och många faller och skadar sig längs vägen.

Vad tycker du egentligen är den största skillnaden mellan vara medlem i Blonde Redhead nu jämfört med när ni startade?

– Oj, det där måste jag fundera på… Jag skulle nog säga att största skillnaden är hur mycket vi har lärt oss under åren och hur vi har vuxit både som band och som människor. Själv har jag lärt mig mycket om hur man gör elektronisk musik och om hur inspelningsprocessen fungerar. Det där är saker som jag inte hade en aning om när vi började, trots att jag varit musiker hela livet.

– Vi var ju väldigt unga när vi startade Blonde Redhead. Sedan dess har vi alla vuxit upp på något sätt. Då hade vi en energi som kanske inte är lika närvarande nu men har ersatts av något annat, jag vet inte riktigt vad, kalla det mognad eller erfarenhet. Det är väldigt svårt att svara på. Förhoppningsvis har vi förändrats till det bättre.

’Barragán’ släpps idag, 2/9, via Kobalt.