”Musik borde vara som att älska”, sa Jeff Buckley under en spelning i Australien. ”Ibland vill du ha det mjukt och ömt, andra gånger vill du att det ska vara hårt och aggressivt.” Repliken var ett svar till ett fan som ropade åt honom att sluta spela ”the heavy stuff” och återberättades av Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page som också var i publiken den kvällen.
Grace, den 28-årige musikerns debut, hade släppts i augusti 1994 och innehöll lika delar av det mjuka och det ömma som det aggressiva och det hårda. Men det var inte ”the heavy stuff” som han blev ihågkommen för och knappt ens sitt eget stuff. Drygt tio år efter att Jeff Buckley drunknade i Wolf River i Memphis 1997, nynnandes på Led Zeppelins ”Whole Lotta Love”, började hans version av Leonard Cohens ”Hallelujah” dyka upp i nästan varenda tårdrypande slutscen som kunde ses i tv och Jeff blev en synonym för det sorgset vackra och sköra. Det var nog inte så han hade tänkt att det skulle bli. Den som lyssnar noggrant på Grace kan höra en suck precis innan de första tonerna. Enligt musikjournalisten Dan Brown hade det blivit lite väl många tagningar av ”Hallelujah” i studion. Jeff hade tröttnat.
I tonåren hade han idoliserat gitarristerna. Han hade önskat sig och fått en elgitarr i present. Kort därefter gick hans mamma till domstol för att få ut Jeffs arv efter musikerpappan Tim Buckley i förtid så att hennes son skulle kunna studera just gitarr på Musicians Institute i Los Angeles. I dokumentären Everybody Here Wants You om Jeffs liv, glimtar ett musiktidningsomslag med Jimmy Page förbi. Under rubriken ”Does Jimmy Page still have it?” har Jeff skrivit dit ”Will Jeff Buckley ever get it?”. Vänner och bekanta vittnar om att han spelade ihärdigt, var målmedveten och ärelysten och till slut kände att Musicians Institute inte kunde lära honom något längre. Efter examen flyttade han till New York.
I New York gick Jeff Buckley med i Gary Lucas band Gods and Monsters. Tillsammans spelade de in låtarna ”Mojo Pin” och ”Grace” som senare hamnade på debuten, men när skivbolagen visade intresse för Jeff ringde han upp Gary Lucas och hoppade av bandet. Det var på Sin-é, ett café på Lower East Side, som Jeff Buckley upptäcktes av talangscouterna. Det gick rykten om att folksångaren Tim Buckleys son spelade på stället och musikbranschen började vallfärda. Jeffs känslor för pappan, som lämnade familjen innan hans enda barn hade fötts och som ett drygt årtionde senare dog av en heroinöverdos utan att ha lärt känna sin son, var blandade. Det var pappans namn som öppnade dörren till musikbranschen, men Jeff slog ner alla jämförelser med fadern och tonen blev kort när Tim fördes på tal. En journalist försökte sig på en musikalisk koppling mellan far och son med påståendet ”He sort of had that same sense of abandon, didn’t he?”, motrepliken kom blixtsnabbt ”Yeah, he abandoned me.” När han skulle spela en av Tims låtar valde Jeff pappans förklaring till familjen han övergav ”I Never Asked To Be Your Mountain”.
Jeffs musiksmak var minst sagt eklektisk. På dubbelskivan Live at Sin-é, som släpptes 2003 men spelades in ett år innan Grace, tar han sig igenom ett halsbrytande spektrum av covers – Billie Holiday, Nusrat Fateh Ali Khan, amerikansk folkmusik, Led Zeppelin, Ray Charles och många fler. ”Jag hade ingen aning om vad han skulle göra,” sa Sony Musics Steve Berkowitz som till slut kontrakterade Jeff. ”Han kanske gör en soloskiva, han kanske spelar med en symfoniorkester, han kanske startar The Jeff Buckley Big Band.”
Debuten, det enda albumet han gav ut, blev inte ett stort musikaliskt experiment. Jeff spelade in med en basist, en trummis och producenten Andy Wallace, som tidigare hade jobbat med bland andra Nirvana. Sårbarheten, ärelystnaden och ilskan, som aldrig verkade långt borta, destillerades till en nyanserad och komplex skiva. Inledande ”Mojo Pin” sätter tonen när den på sex minuter går från en ömtålig, knappt hörbar vädjan till en älskare till ett dundrande argt och aggressivt krav. ”Eternal Life” och ”Grace” trotsar båda vår dödlighet, den ena ilsket, den andra mer poetiskt, men båda är högljudda och gitarrtunga. Ett eko av den franske symbolistpoeten Arthur Rimbaud hörs rakt igenom texternas abstrakta associationer, inte minst i ”So Real”, låten han skrev i sista sekund för att förmå skivbolaget att gå med på att stryka ”Forget Her”. ”Forget Her” dök sedermera upp på jubileumsupplagan av Grace. Han lyckades föra samman influenser från den pakistanske qawwalimusikern Nusrat Fateh Ali Khan med en text om sin pappa i ”Dream Brother” och klämde in covers på Nina Simone, Benjamin Britten och, förstås, Leonard Cohen. Grace blev en kritikersuccé, men i en värld av grunge och britpop fick den lite kommersiell uppmärksamhet. Under Jeffs livstid var den radiovänliga och poppiga ”Last Goodbye” albumets största hit.
Under de tjugo åren som har gått sedan Grace släpptes har ”Hallelujah” och Jeffs tidiga död lagt ett lite väl sentimentalt och romantiskt rosaskimmer över hans liv och musik. Jeff Buckley blev de sköra, ensamma och melankoliskt lagda unga musikernas andliga ledare, men då, när Grace var bara något år gammal, hörde Jimmy Page något helt annat: ”Jag tycker han gav Led Zeppelin en jättestor komplimang med sin musik.”
