Hon gillar att stirra på dig i publiken. Hon trodde hon sökte trygghet, men finner lugn i turnékaoset. Möt personen bakom de mörka popvisorna som du önskar att du skrivit själv – Alice Boman.
Alice Boman är ett namn som erövrat allt mer mark i popvärlden det senaste året, i sällskap av kritikernas superlativ. Den Malmöbaserade 26-åringen har en särskild känsla för hjärtskärande, sorgliga, ibland bedjande låtar om kärlek och ensamhet.
Med nästan provocerande raka texter lägger hon fram tankar och osagda repliker som grott hos varenda människa som någon gång lidit av olycklig kärlek. Nu kan vi sjunga ut dem, till Alice Bomans spröda men starka stämma, förevigad på debutalbumet EP II & Skisser.
Merparten av låtarna har hon spelat in i sitt sovrum. Att ge ut och turnera med skisserna var inte en del av planen, förrän Adrian Recordings fick tag på en demo. Förra våren släpptes den första EP:n och nu har Alice Boman tvingats lägga scenskräcken på hyllan.
– Jag har vant mig nu. Jag har koll på läget, även om jag blir nervös. Det känns otroligt skönt. Jag har sjungit i kör förr, men att stå själv och spela sina egna låtar är något helt annat, säger Boman när vi möts i ett flott inrett intervjurum på Way Out West-festivalens press- och VIP-område.
Med sitt nyvunna mod utmanar Alice Boman nu istället publikens förmåga att hantera uppmärksamhet. Hon har utvecklat en liten vana på scenen.
– Jag tycker om att titta på personer i publiken när jag spelar. Jag fäster blicken på någon och sjunger till den. Det är ganska omedvetet. Ibland blir folk obekväma, säger hon och ler nöjt.
Man skulle kunna tänka sig att hyllningar, intervjuer och turnéliv sätter stor press på en färsk artist. Men för Alice Boman fungerar popkarusellen lite tvärtom.
– Tidigare har det känts jobbigt att alla andra verkar veta vad de vill göra, men inte jag. Fast ja, jag kanske visste men inte vågade tro på mig själv. Nu känner jag inte någon stress längre, över vad jag ska göra i mitt liv. Jag brukade tro att jag vill ha ett tryggt och lugnt liv, men nu känner jag att jag kanske blir lugnare av att resa runt. Av att inte få så mycket tid till mina egna tankar.
Hon hyllas för sina vemodiga låtar. Mörkret och deppen går som en röd tråd genom debuten. Och nej, hon menar att det faktiskt inte finns en enda glad popdänga i arbetsmappen.
– Jag tror inte jag hade kunnat göra en glad låt och få det att låta ärligt. Man får utlopp för sin vemodiga och mer sorgsna del i musiken. Man får ur sig saker. Det hjälper inte mot allt, men det blir terapeutiskt, säger Boman, men påpekar att hon lyssnar ganska mycket på upptempo, hiphop och psykedelisk musik själv.
Elva spår bjöd EP II & Skisser på. Och det finns fler, som väntar på att få bli färdiga. Trots charmen med hemmainspelningar vill artisten göra något fylligare nästa gång.
– Jag har några låtar som jag håller på och skriver på. Just nu drömmer jag om att kunna ta en vecka eller två eller tre då jag bara kan sitta och spela in nytt. Men jag är väldigt bra på att inte göra klart låtar, så jag har många ofärdiga.
Det finns ingen planerad ”nästa skiva” än, men det finns en annan dröm som kanske, kanske skulle kunna få Boman att ändå släppa ifrån sig en ”Skisser II”:
– Jag är så obekväm framför kameran. Det blir alltid lite av en chock att se hur man ser ut. Men jag älskar att fota. Nu tar jag mest bilder med min Iphone. Det är så fascinerande att fånga en människa på bild. Man skulle ha ett riktigt fotolabb. Jag kanske får släppa en ”Skisser II” bara för det, säger hon och skrattar lite.
Alice Bomans lyrik har förmågan att bita sig fast. Vi rundar av intervjun med att hon får tänka högt kring några av sina egna textrader …
”You know I need solitude just as much as I need you by my side”
– Jag älskar att umgås med människor. Men jag tycker det är väldigt fint med de relationer man har där man inte behöver umgås så mycket. Där man kan läsa varsin bok i samma rum. Men det är viktigt för mig att kunna vara själv. På turné är det svårt, men jag tror att jag har blivit bättre på att säga det och dra mig undan lite.
”You know I need the darkness just as much as I need the light”
– Det är en allmän balansgrej. Man ska inte blunda för det dåliga. Allt är inte kul alltid. Det är inte så svart och vitt. Alla har ju både mörker och ljus i sig. Jag vill få fram att det är lugnt. Det är viktigt att man kan få vara ledsen och känna sorg.
What are you searching for, Alice Boman?
– Det finns alltid saker man vill ha, men jag försöker att leva i nuet. Och jag är sugen på att leva utomlands ett tag. Jag vill hamna i nya sammanhang och träffa nytt folk. Precis som jag gör nu, men jag vill stanna längre på en plats.
Sedan vidtog en desperat jakt på en regnponcho till artisten som behövde hålla sig i toppform fram till sin sena festivalspelning. Hon funderade seriöst på att plocka med sig en tjockare, vit gardin från intervjurummet men räddades snart av en kvinna som hade en extra poncho.
I höst åker Alice Boman på egen turné i Storbritannien och USA. Sedan är hon förband till Ane Brun i Norden. Det går bra nu.
