Way Out West har öppnat sina portar för åttonde gången

Tid är en bristvara i dagens hektiska samhälle och att besöka en festival är att komprimera denna känsla till att jaga mellan olika scener, matstånd, möten och allt annat som tillhör vardagen på de flesta festivaler. Årets inledning på Way Out West utgör inget undantag, utan det mesta är sig likt. Och det är just vardagskänslan som blir talande när första dagen på Way Out West summeras – den åttonde i ordningen.

Om vi ser förbi ovanstående element av magsårsbildande jakt, inkluderande målsättningen på att få uppleva den perfekta spelningen, så kan jag inte låta bli att dras med i den stillsamma atmosfär som möter mig vid grindarna. Kön är relativt lång, utan att imponera. Allt går lugnt till, inget tjafs eller upprymda festivalbesökare. Och det är just denna känsla som blir bestående under stora delar av öppningsdagen, men med några elektrifierande undantag – momenten av festivallycka får utgöra kärnan i denna text. Plus en tråkig iakttagelse på Rondo.

För många artister är det förmodligen en mardröm att starta sin setlist på eftermiddagen. Å andra sidan har inte publiken hunnit få skoskav, hörselproblem eller andra relaterade krämpor. Markus Krunegård får således ta det goda med det onda, och Norrköpings-sonen har inga problem med att omfamna rollen som festivalens påhejande och uppvärmande allsångsledare. Det är stora gester från en stor scen, och publiken tycks ha lika roligt som ett barn i en plaskdamm. Det är sällan allvarligt, mer ett underhållande garv.

Förra gången jag såg Krunegård skedde i samband med hans stora genombrott ”Jag är en vampyr”, och det är uppenbart att han valde rätt att gå solo – det är även ett bra val av festivalens ledning att låta Krunegård värma upp publiken, för han tar rollen på allra största allvar. Och den discogalopperande singeln ”Du stör dig hårt på mig” resulterar i ren eufori, där Krunegård lyckas skapa lyckorus bland åskådarna och ”Askan är den bästa jorden” ger fansen en stund att reflektera. Popmelankoli med texter passande en popprins.

Efter spelningen lämnar Krunegård ett svart hål som blir svårt täppa igen. Underbara nomadblues-bandet Tinariwen får spela inför en smärtsamt gles publik; deras ökenblues passar emellertid perfekt för stilla lyssnande på en gulnande gräsmatta, som värmts upp av en återkommande sol. Mali-gruppen är klädda i ökenmundering – påminner om ett modifierat mode som återspeglas hos besökarna denna festivalhelg. Mode över gränserna. Tyvärr verkar få engagera sig i bandet. Det är däremot desto roligare att sångaren Eyadou ag Leche skymtas vid kvällens Queens Of The Stone Age-spelning, och det med ett smittande engagemang som borde vara kotym vid en bra spelning. Hinner även med att en se lite av Neneh Cherry with Rocket Number Nine, som framför aktuella skivan Blank Project. Titellåten mullrar på, men jag lämnar tältet med en känsla av besvikelse. Spelningen vill aldrig ta fart. Detta innebär att jag missar ”Buffalo Stance” som extranummer. Attans!

Motörhead låter som förväntat med en sliten Lemmy. Det viskas om att allt låter likadant, men jag viskar att det gör nog Slowdive också. Det beror på vem man frågar. Hur som helst blir det bra fart på publiken när bandet spelar festivalens mesta klassiker ”Ace Of Spades”. En låt som fungerar i alla lägen.

Utan förvarning är klockan åtta och Ohio-bandet The National låter sitt vemod sänka sig över Slottsskogen. Sångaren Matt Berninger vandrar som en osalig ande över scengolvet, blundar under halva konserten och ser ut att vara den minst lyckliga människan på jorden. En gothrockare i kostym. I det stora hela blir det dock en trevlig stund framför ett band som är ett av årets affischnamn (bristen på lockande dragplåster är tyvärr ett återkommande samtalsämne på området). När jag lämnar scenen för Darkside blundar Berninger fortfarande. Wai Kei Fung ger också sina synpunkter på The National. Läs!

Under Darksides konsert är förhållandet det motsatta och det är med stängda ögon som jag upplever en av kvällens bästa konserter. Nicolas Jaar och Dave Harrington har skapat ett mästervärk genom albumet Psychic. Knopfler-gitarrer möter dov ambient, och mittemellan dessa referenser hittas Darkside. I en värld av sockervad, mobiltelefoner och stress, fungerar duons ljud som en drogfri flyktväg. En väg bort från det mest kommersiella, men spelningen undviker även introvert och världsfrånvänt navelskåderi. Bockar och bugar.

Det blir en kort sejour vid Queens Of The Stone Age som gör ett habilt framträdande. Och Josh Homme är inte sen att tacka Motörhead som ett av världens bästa band, men tillskillnad från förstnämnda hårdrocksikoner blandar QOTSA från stora delar av rockhistorien, där pianoballader, glamrock och riffande hårdrock får lika utrymme. Kul att se på, men musiken ger mig inte så mycket i långa loppet. Publiken är dock med på noterna.

Jag avslutar kvällen på Rondo med Les Big Byrd, Mattias Alkberg och Hurula. På många sätt är denna första Stay Out West-kväll en tidslinje i rockmusikens utveckling; inledningsvis dundrar Jocke Åhlund igång sitt psykedeliska projekt Les Big Byrd och det är 60-talet som är i blickfånget (i en något hårdare framtoning). Textmässigt har dock inget hänt sedan 1967, men det är underhållande att ta del av Åhlunds övertygelse om sitt bands storhet. Han är en sann showman och gitarrerna ber inte om ursäkt. Volymen ger en extra krydda.

Mattias Alkberg spelar punkrock tillsammans med Södra Sverige och det är sanningar om alliansen och Jimmie Åkesson som står på agendan. Det är pubertalt och emellanåt lysande (en fin mix). En iscensatt livskris med självdistans. Konserten avslutas med en cover på ”Staten och Kapitalet”, där både Jocke Åhlund och Hurula hjälper till för att störta sittande regering. Det blir dock lite underligt när Alkberg precis sagt sitt om patriarkatet – partyt på scenen speglar det motsatta. Men det gäller att framhäva bristerna för att människor/publiken ska förstå, eller? Hur som helst inflikar Bear Quartet-legenden att det blev lite grabbigt. Och visst blev det så! Summerar spelningen med att ”svetten lackar” och att tidslinjen står på 1977. Kan även konstatera att kvällens DJ’s undvikit att spela en enda kvinnlig artist.

Förflyttar oss några år framåt.

Kvällen avslutas med en helt strålande spelning signerad Hurula och vid min sida står Simon Ljungman från Augustifamiljen. Ljungman ler i smyg. Det är ingen hemlighet att Hurula bär spår av en ung Håkan Hellström, men med mer punk i bagaget. Umeå-sonen kapar benen på publiken, golvar alla, för att sedan stå ensam på Way Out West-tronen. Åtminstone inför lördagens spelningar.