The National: Way Out West, Göteborg 7/8

The National har inte varit snälla mot den svenska publiken de senaste åren. Trots att bandet har varit ute på turné i support för det senaste albumet och besökt Skandinavien flera gånger så har de ändå hoppat över Sverige, som om vi haft någon form av obotlig epidemi här. Det har gått över 3 år sedan de gjorde en magisk spelning på Cirkus i Stockholm och det har gått 4 år sedan de senast stod på exakt samma scen som de ikväll spelar på. Så när de nu äntligen är tillbaka på svensk mark är det naturligtvis till högt ställda krav. Tyvärr klarar inte bandet att leva upp till dem.

När jag såg bandet live första gången på samma scen på Way Out West 2010 var det en upplevelse som jag aldrig kommer att förtränga. Och problemet för mig, förutom de tekniska under spelningen, är att likt The Nationals låtar så finns det en viss eftertanke kring nostalgin av det som en gång var, någonstans i bakhuvudet. Jag har upplevt bandet på bättre spelhumör och det klassiska överkonsumerandet av vin från sångaren Matt Berninger syns knappt till då han redan i första låten visar ett missnöje med det vin som han fått på scenen. Efter en klunk kastar han iväg plastmuggen och tittar aldrig tillbaka.

Förstå mig rätt, The National gör en helt godkänd spelning, men med deras mått mätt är det tyvärr inte en av de mer minnesvärda. Visst är det fortfarande charmigt när Matt bestämmer sig för att hoppa ner bland publiken och tränga sig burdust fram genom folkmassorna utan mål, men när det istället är en av höjdpunkterna av en timmes show är det ett klart tecken på att det finns mycket att önska av den övriga showen.

Kvällens låtlista är bra komponerad, men att avsluta en The National-spelning utan allsången i ”Venderlyle Crybaby Geeks” gör att jag känner ett uns av tomhet. En tomhet som inte blir tillfredsställd och det lämnar mig vilsen när jag likt sångaren stöter i folk oavsiktligt och tänker på vad som kunde ha varit.