Neneh Cherry w/ Rocket Number Nine: Way Out West, Göteborg 7/8

En gång i tiden när ”Buffalo Stance” toppade topplistorna världen över kunde Neneh Cherry uppfattas som provocerande och farlig av den äldre generationen. Framförallt var det stämpeln av att vara en rebell som man fortfarande tänker på när man bläddrar lite i tidningsarkiven. Hon var annorlunda jämfört med det traditionella och vågade på ett tidigt stadium stå för att vara en självständig kvinna.

När hon efter 18 års tystnad äntligen väljer att släppa nytt solomaterial så skulle det bli i form av en minimalistisk och experimentell platta med namnet Blank Project producerat av ingen mindre än Four Tet. Likt denna skiva är dagens spelning något som tar tid att ta till sig, vilket gör det väldigt svårt för den allmänna festivalbesökaren att uppskatta det som levereras från scen.

Neneh Cherry är väldigt tydlig med att det endast kommer framföras låtar från just den nya skivan Blank Project idag och alla hopp om att få en bejublad klassikerkavalkad åkte därmed med ett ankare fastkedjat ner i ankdammen vid Linnétältet. Men samtidigt är jag inte förvånad för Neneh gillar inte att titta bakåt och bli en fånge i någon slags nostalgitripp. Det är helt enkelt inte hennes grej.

Om man som jag uppskattar Blank Project så är det naturligtvis kul att få höra just det materialet live. Det finns stunder som verkligen visar varför hon fortfarande är en ikon för många. T.ex. när hon freestylar helt solo eller när låten ”Everything” spelas och hon verkligen ger järnet. Men det känns ändå som att något skaver och irriterar. När hon väljer att köra en låt till, trots att hon dragit över speltiden, så är det då publiken vaknar till lite. För det är med just ”Buffalo Stance” i en ny tappning som hon avslutar denna spelning.

Trots att jag blir väldigt glad av att få höra låten som jag en gång i tiden kunnat helt utantill så är det ändå med viss besvikenhet som jag lämnar tältet efter låten. Om hon hade varit konsekvent och hållit sig till endast det nya materialet så hade jag varit ok med det, då det överensstämmer med hennes ideologi och tema för dagens spelning. Nu blev det istället att man blev påmind om vad man gick miste om.

Mot slutet av spelningen konstaterar hon till publiken ”Femtio. Inte illa av en femtioåring va?”. Jag är beredd att hålla med dig, Neneh. Men samtidigt, det kunde ha varit så mycket bättre.