Den tidiga morgonens blixt- och regnanfall kanske gav en falsk förhoppning om att det under den sista dagen av årets festival skulle vara lite ljummet i luften. Men sista dagens artister är på papperet så långt ifrån ljummet man kan komma. Att det har ösregnat bara timmar innan jag anländer till Skeppsholmen syns det inga spår av. Istället är det en tryckande värme i Stockholm vilket kanske skulle kunna vara en anledning till att det är riktigt mycket folk inne i Eric Ericssonhallen som jag nu har gjort till en vana att börja min dag i.
Linnea Olsson, som är något så ovanligt som en singer-songwriter på cello, gör ett gediget jobb i sällskap med två medmusiker på scen. Det finns något magiskt med just cello som instrument och om jag hade haft möjligheten så skulle jag kunna sitta en hel dag i en kyrkolokal och lyssnat på Linneas sångröst ackompanjerad av endast detta instrument.
Doug Seegers ska enligt schemat vara först ut på stora scenen den här sista dagen, men han låter unga Ellen Sundberg, som han just nu turnerar runt Sverige tillsammans med, få inleda på egen hand med bandet. Ellen som har jämförts med First Aid Kit är ännu en i raden av unga svenska kvinnliga artister som har sina musikaliska rötter i countryn och folkmusiken. De tre låtar vi får höra henne inleda med är övertygande och hon blir absolut en artist att hålla ögonen på framöver.
När Doug Seegers sen kommer ut på scen är det riktigt mycket folk som har anlänt till festivalområdet. Om man inte hade förstått hur populär den forne hemlöse gatumusikern har blivit, så är det definitivt en ögonöppnare nu. Det fina med de flesta countrymusiker, framförallt de amerikanska, är att de oftast har väldigt lätt att sköta mellansnacket på ett bra sätt som får publiken att lyssna. Men det är med musiken som Doug Seegers verkligen övertygar. För även om han spelade ”Going Down to the River” redan första kvällen under hans inhopp under Jill Johnsons set så är det en fröjd att få höra den live än en gång.
Är det något som är unikt på årets festival så är det att göra hela jobbet helt solo på stora scenen. Beth Orton blev tvingad till att göra det till en början igår då omständigheterna ställde till det. Annars är Richard Thompson den enda som vågar sig på det konststycket. Den brittiska folkrockaren, som har en meritlista som skulle få de flesta att tappa hakan, gör det som han kan bäst och det är att spela på gitarren. Hans fingerfärdighet är helt klart en av de saker jag kommer minnas av spelningen, men tyvärr är det hela ungefär lika intetsägande som hans svarta basker, klädsel och backdrop.
Om det var näst intill tomt på scenen innan så är det fullpackat när Sean Kuti & Egypt 80 tar över scenen. Med afrobeats fyllda av jazzinfluenser bjuder de på en show som får svetten att rinna i den stekheta solen. Även om jag aldrig fick se Seans pappa, den legendariske nigerianske musikern Fela Kuti, leda samma Egypt 80 så tror jag att han skulle vara stolt över det hans son presterar idag.
The Magic Numbers som blev mångas poprockfavoriter när de släppte debutplattan 2006 är på vägen mot en comeback. Efter ett par års tystnad släppte bandet tidigare i år låten ”Shot in the Dark” och en ny platta är även på gång. Det är lätt att svänga med i musiken och publiken är absolut med på noterna. Men det är när sången växlar mellan de olika bandmedlemmarna som det uppstår en magisk dynamik i harmonierna. Att höra den senaste låten live är en njutning och jag längtar redan till att The Magic Numbers ska meddela att de kommer tillbaka till Sverige efter att den kommande skivan har släppts.
Om man bortser från Ellen Sundbergs deltagande med Doug Seegers så är Goat det enda svenska inslaget på stora scenen under söndagen. Det mystiska bandet, som har lite otydligt ursprung, framför sin psykedeliska 70-tals rock iklädda masker och burka. Det är en färgsprakande och energirik show som bandet bjuder på.
Festivalen avslutar med Neil Young & Crazy Horse och om den spelningen kan ni läsa om här.
Sammanfattningsvis var det en festival som började lite tveksamt, men som sakta men säkert fick upp farten. Med ett så strålande vackert väder i över tre dagar blev det en fullt godkänd festival!
