Sommarens andra månad har varit het på många plan. Det är dags att sammanfatta juli och lista lite musik som vi lyssnade på men inte hann med att recensera.
Black Angels – Clear Lake Forest
PSYKEDELISK ROCK Amerikanska Black Angels startade för tio år sedan i år, som en del av den förra psykedeliska vågen. På nya Clear Lake Forest gör man vad man alltid gjort, men bättre. Snyggare riff, snyggare sång, starkare låtar. Precis som på förra årets Indigo Meadow är det riktigt bra psykedelisk rock av den klassiska skolan. 8/10
Gross Pointe – Gross Pointe
GARAGEROCK Chicago-bandet Grosse Pointe gör garagerock med rötterna i sjuttiotalet, influerat av artister som New York Dolls och Richard Hell. Gillar man punkig garagerock så är det här en debut man inte får missa. 8/10
White Fence – For The Recently Found Innocent
PSYKEDELISK ROCK En White Fence-skiva producerad av Ty Segall borde kunna bli riktigt bra, men den här skivan känns som ett misslyckande. Det är splittrat och fragmenterat, fullt av låtar som hade kunnat bli riktigt bra men som aldrig kommer någonstans. 5/10
”Weird Al” Yankovic – Mandatory Fun
HUMOR Efter mer än 30 år i branchen är ”Weird Al”s rätt harmlösa små parodier på aktuella världshits fortfarande bra mycket roligare än det mesta som laddas upp på YouTube. När ”Weird Al” tar sig an Lorde, Pixies och Pharrell är det riktigt kul. Men det stående ”polkaskämtet” passerade sitt bäst före-datum för flera decennier sedan.
5/10
Alter Der Ruine – I Will Remember It All Differently
SYNTH På sjätte fullängdaren placerar sig amerikanska Alter der Ruine en bra bit från de tidiga årens onyktra powernoise-experiment. Den melodiösa, goth-, industri- (och starkt 80-tals)-präglade synthpopen på ”I Will Remember It All Differently” för tankarna till bland annat Depeche Modes mörkare sidor och Assemblage 23 (i vars livesättning ursprungsmedlemmen Mike Jenney återfinns som trummis).
6/10
INDIEPOP Jack Antonoffs nya projekt utanför sin roll som leadgitarrist i bandet Fun. En indieosande platta med somriga riff, körsång och stundtals drömpoppiga gitarrer. Spåret ”Take Me Away” har dessutom fått en viral spridning den senaste tiden då det gästas av kanadensiska Grimes. 7/10
Wolvhammer – Clawing into Black Sun
POST-BLACK SLUDGE Chicagos bästa bands tredje platta har fler nyanser än sina föregångare, vilket helt kan tillskrivas gitarristen Jeff Wilson, som här visar hur stor del av hans forna band Nachtmystiums talang som faktiskt kom från honom. Tveklöst en av årets definitiva höjdpunkter! 9/10
INDIEROCK/SHOEGAZE Den danska duons sjunde studioalbum som släpptes utan förvarning i slutet av månaden. Pe’ahi är en av duons mörkare plattor med personliga texter om tragedier, otrohet och faderskomplex. Texterna bärs upp på ett magnifikt sätt tack vare de karaktäristiska gitarrerna, den brusande ljudbilden och de medryckande trummorna. The Raveonettes påvisar med Pe’ahi att de fortfarande är sylvassa inom genren. 8/10
UltraMantis Black – UltraMantis Black
PUNK/HARDCORE En wrestlare utklädd till bönsyrsa teamar upp med två ur Pissed Jeans. Resultatet: Ett hysteriskt album på knappa kvarten som osar av djurrättsagitation. Converge och Locust hade inte kunnat göra det här bättre. 8/10
POP Andra albumet från La Roux är fortfarande lättsam elektronisk pop som ibland är alldeles ljuvlig och ibland ganska intetsägande. Elly Jacksons svala röst skulle med fördel kunna lyftas fram mer för att skapa en kraftigare ljudbild. Det här är en musikalisk sommarbris, inte mycket mer. 5/10
Wolves in the Throne Room – Celestite
AMBIENT Alla spår av black metal är bortblåsta på bröderna Weavers femte platta, som låter som soundtracket till superba tv-dokumentären Cosmos: A Spacetime Odyssey. Det funkar de få stunder en gitarr är inblandad, men tre fjärdedelar blir mest reducerat till bakgrundsbrus. 4/10
THRASH METAL Om några månader fyller Overkill 35. Bandets sjuttonde album är lika övertygande som föregångaren The Electric Age som kom för två år sedan, och ännu ett tecken på att Overkill är långtifrån slut, utan bättre än någonsin. Hatten av för herrarna Ellsworth och Verni! 8/10
Jenny Lewis – The Voyager
COUNTRYPOP Utmärkta bandet Rilo Kiley la av alldeles för tidigt, men sångerskan Jenny Lewis fortsätter att ge ut solomaterial. Hennes tredje skiva under eget namn innehåller guldkorn som titelspåret samt inledande ”Head Underwater” och hittiga ”Just One Of The Guys”. Synd på så rara ärtor att alldeles för många av resterande spår är svaga i jämförelse. 6/10
