Nu vänder vi blad och välkomnar Motörhead!

Under gårdagen blev det klart att brittiska rockbandet Motörhead gästar Way Out West, men bandet har inte mottagits med öppna armar. Gruppens trummande göteborgare Mickey Dee har inte fått samma kärlek som stadens store son Håkan Hellström, utan åsikterna har mer handlat om skam och hur ledningen kan presentera ett band som är mer Sweden Rock än Way Out West. Attityder som speglar åsikter med snäva ramar, där stora delar av publiken förväntar sig en viss typ av musik. En elitistisk hållning som känns begränsande. Inte särskilt klädsamt. Men kan det vara så att festivalen själva satt på sig en tvångströja?

Utifrån mitt synsätt är det helt fritt att beklaga sig över ointressanta bokningar. Alla kan inte tycka att Mac DeMarcos slackerpop är värd att köa till eller att återförenade shoegaze-legenderna Slowdive är värda en biljett. Har dock svårt att acceptera att vissa besökare blir förbannade för att festivalen gör fel när de bokar ett specifikt band.

Bilden blir tydligt polariserande när Sweden Rock ställs mot Way Out West, och i mitten hamnar ett band som bara vill spela rock ’n’ roll.

På sätt och vis har rockmusiken återfått sin marginaliserade utgångspunkt. Rebeller på kanten. Att slå underifrån passar förmodligen Motörhead, och förhoppningsvis kan bandet utgöra en brygga mellan nej-sägare och ja-sägare.

Men vad säger attityden om besökarnas öppenhet? Och vilken roll spelar Way Out West för att denna attityd fått fotfäste? En liknande diskussion inträffade på Glastonbury som bokade Metallica och där festivalbesökare skapade en protestlista. I båda fallen rör det sig om en enskild bokning med kopplingar till metal-scenen. Uppenbarligen upplevs Motörhead som ett mindre fint alternativ till den senaste Pitchfork–hypen och det är beklämmande att denna attityd resulterar i protester. Musik ska byggas utav glädje! Och detsamma gäller en festival.

Till viss del har festivalen målat in sig i ett normativt hörn och på så sätt skapat förutsättningar för denna debatt. Publiken är van att få en viss typ av musik med tydliga kännetecken. Alternativmusik med spets. Det är tydligen upprörande att bryta denna inriktning. Way Out West är dock inte första indiefestival att boka Motörhead, Coachella har redan gjort detsamma. Kan ju stilla undra om festivalen vågat boka bandet utan detta initiativ, men jag applåderar viljan att bredda.

Ovanstående inställning är dock frånvarande på Sveriges största festival Bråvalla, där Iron Maiden, Earl Sweatshirt och Axwell Λ Ingrosso uppträde på samma festival utan protester. Vad jag vet gick ingen i taket när Motörhead spelade på Peace & Love 2004. Detta innebär att de riktlinjer som Way Out West satt upp spelar roll gällande publikens attityd och brist på förståelse.

Jag kan dock ha förståelse för att besökare blir skeptiska vid bokningar av klassiska band eftersom det finns en risk för trötta framträdanden. Lemmys hälsa är ett återkommande problem.

Vid en läsning av bandets CV blir det emellertid tydligt att Motörhead spelat en viktig roll för rockens utveckling, och Lemmys förflutna i spacerockbandet Hawkind ger extra krydda. Det står således klart att den hårda rocken färgats av album som Overkill eller Ace Of Spades. Fråga Queens Of The Stone Ages frontman Josh Homme som delar festivaldag med Lemmy. På så sätt är det ingen dussinbokning.

Motörhead är med andra ord ett band med anor och är ett led i rockens evolution som startade med Elvis Presleys debutsingel ”That’s All Right” för exakt 60 år sedan. Må vara att utvecklingen endast berör den vita rockens Big Bang.

Personligen anser jag att det ska bli oerhört spännande att se vad Lemmy kan presentera på festivalens öppningsdag och detta utan några egentliga förväntningar. Nu vänder vi blad och välkomnar Motörhead.

(återkommer med en mindre festivalguide).