Lee Fields & The Expressions – Emma Jean

Lee Fields & The Expressions har tidigare släppt två album med himmelsk retrosoul och på tredje skivan Emma Jean sluts cirkeln. Förstasingeln ”Magnolia” framkallar nostalgiska super 8-minnen, där konturerna är svaga, men det förflutna närmar sig för att slutligen nå samtid. Du fylls av värme, men samtidigt infinner sig en svag känsla av saknad. Stämningen förstärks genom en drömsk steelgitarr. Andrasingeln ”Just Can’t Win” höjer tempot en aning, men ljudbilden är fortfarande klassisk 70-talssoul – varför inte nämna Al Green eller Wilson Pickett. Oavsett influenser finns en närvaro som är omöjlig att värja sig emot.

Det bör tilläggas att Lee Fields har varit en del av soulcirkusen sedan slutet av 60-talet och under 70-talet var genombrottet inom räckhåll, men det är först de senaste åren som North Carolina-sångaren återinträtt på de stora scenerna. Likasinnade Charles Bradley är en given parallell, men tillskillnad från Fields är Bradley mer raspig, medan denna skiva har en mer omfamnande ljudbild. Men det finns även ruffighet, annars hade han inte fått smeknamnet ”Little JB”.

Bolag: Truth & Soul
Release: 2/7
Bästa spår: ”Just Can't Win”

Den stora faran med retrodoftande soulmusik är att inramningen kan kännas karaokeliknande, men i detta fall är det nästintill omöjligt att sluta nynna på spår som ”Standing By Your Side” eller undvika att falla ner på knä till powerballaden ”Don’t Leave Me This Way”. Och det är ett konstsycke att vara lika hungrig som vid karriärstarten. Det är bara att ta emot, lyssna och förundras.

8/10