När Angel Haze kommer in på scenen är det till högt ställda förväntningar och en förhoppningsfull skara som äntligen ska få se henne i huvudstaden. Redan när systrarna Vaz värmer upp bubblar det under ytan likt en gryta som väntar att nå upp till kokpunkten. Det är inte den största publiken jag har sett på Berns, men det är inte massan som gör jobbet utan volymen.
Volymen från publikens hoppande och klappande får det att kännas som om rummet är fullt flera gånger om. Likt kvällens publik må kanske Angel Haze inte vara den största tjejen. Vid en snabb anblick är hon en helt vanlig tjej med snygga kläder och tatueringar. Men det är när hon öppnar munnen och släpper ut all den frustration och ilska över all den skit hon varit med om och hennes kamp att övervinna det, som man förstår varför hon får så mycket uppskattning att även legendaren Talib Kweli denna kväll hittat till Berns.
Som Sia, hennes samarbetspartner i låten ”Battle Cry”, använder hon ideologin att vända tragedi till triumf som grundstomme i många av sina låtar. Att inget kan eller ska få hålla henne tillbaka. När hon står där med en mikrofon i handen är det hennes tur att säga allt det som hon med frustration vill berätta för dem som vill lyssna, och även för några av dem som inte vill. Från första början med ”Echelon (It’s my way)” till sista låten ”New York” går allt i en rasande fart och hennes ord kommer mot en, som delar ut slag samtidigt som de delar ut kärlek. För det är kärleken mellan Angel Haze och hennes fans som gör denna kväll speciell. Så pass speciell att hon väljer att framföra ”White lilies/White lies” som hon själv berättar att hon nästan aldrig spelar live.
Det är också kärleken från fansen som får henne tillbaka in på scenen för att köra en låt till när hon redan har sprungit upp på en av balkongerna. När jag såg henne på Way Out West ifjol hade hon inte lyckats få ut sin skiva och då var setet lite sparsamt, men ikväll hade hon lämnat bandet hemma och står på scen med endast en DJ. Huvudanledningen till detta är att hon inte ville bli begränsad med vad som går och inte går att göra. Vi skulle få musiken som hon vill att vi ska höra den och det tackar jag för.
