Stevie Wonder: Roskildefestivalen 6/7


En kvart innan Stevie Wonder intar Roskildefestivalens största scen går alla säkerhetsvakterna på högra sidan längs med frontsektionen och high-fivar de som tagit plats längst fram. Förutom att det förstärker bilden av Roskilde som en vänlig festival med god stämning så är det talande för vilken legendar som snart ska gå på scenen. Och även om det inte har mer med Stevie Wonder att göra än att det var mer än publiken som var peppad, så är det en av mina finaste ögonblicksbilder från Roskildefestivalen 2014.

Så sätter Stevie och hans jätteband (13 personer) innehållande både blåsare och kör igång spelningen med Marvin Gayes ”How Sweet It Is (To Be Loved By You)”. Det står tidigt klart att låten inte bara valts ut för att den är bra soul utan den är också temat för vad Stevie vill säga till publiken och lika mycket det han vill känna tillbaka. Det tar inte många minuter innan Stevies första kärlekstal ljuder över Dyrskuepladsen. Hur han älskar sin publik, hur tacksam han är för att han får spela musik – tacksam mot publiken, mot Gud, mot kärleken och ja, ni fattar. Och han återkommer till det några fler gånger under spelningen. Några gånger för mycket.

För även om god stämning och publikkontakt sällan är dåligt för en spelning i sig så drar det ner tempot. Låtlistan är till allra största delen oklanderlig. Eller oklanderlig – vad pratar jag för goja – vi pratar om en man vars hela 70-tal är gigantiskt. Orubbligt. Oslagbart. Låtlistan är således magnifik även om jag hade kunnat byta ut de allra flesta valen mot andra. Men ”Master Blaster”, ”Higher Ground”, ”Living For the City”, ”My Cherie Amour”, ”Signed, Sealed, Delivered I’m Yours”, ”Sir Duke” och ”Superstition” – det är ju närmast ofattbart att stå där och få höra detta från mannen som skrev dem. Han gör också en funkcover på ”Day Tripper” som låter mer Wonder än Beatles. Och när han sjunger och det råstabila bandet spelar så är det precis så bra som jag hoppats och sett fram emot.

Men så slutar han sjunga, bandet spelar lite förstrött i bakgrunden, körsångarna hummar lite. Stevie börjar prata igen. ”Jag vill att ni är min kör ikväll” och ”nu vill jag att ni sjunger så här” och när publiken gör det så blir det ett ”I love you” till trots att vi redan vet det.

Så måste det börja om. Ännu en klassiker i en bra version på väg mot klimax, men så bryts det av ännu en ”call-and-response”-övning med publiken. Och så sätter det fart igen. Aldrig mer än två låtar i följd utan att Stevie och publiken ska interagera och visa varandra sin kärlek. Det är feelgoodstämning deluxe men själv står jag mest otålig och vill höra musik.

Det oundvikliga inträffar naturligtvis till slut. Stevie börjar sjunga texten till ”I Just Called To Say I Love You”, för många hans mest kända låt men också för en pretentiös musikskribent som undertecknad den jag helst undviker. Men är det någon gång som den är relativt uthärdlig så är det när en kör på 60 000 personer inklusive säkerhetsvakterna jag nämnde i inledningen sjunger den. Stevie behöver inte bidra med många ord själv. I samma stund som den tonar ut börjar introt på den stora finalen. Föregående låts absoluta motpol. ”Another Star”, lätt ett av mina val om någon frågar mig om världens bästa låtar alla kategorier. Efter verser och refräng lämnar Stevie scenen och bandet får fortsätta några minuter till medan ”The Stevie Wonder Choir” som han tidigare under spelningen döpt publiken till låter ”lalalalala”-partiet växa mot kvällshimlen. En snyggare konsertavslutning är svår att tänka sig.

Stevie Wonder på Roskildefestivalen blev en folkfest och en fin, ömsesidig kärlekshistoria. Själv hade jag gärna sett lite mindre publikgullegull och mer tempo i spelningen. Men nej, jag är inte det minsta besviken. Jag såg Stevie Wonder. Han spelade ”Another Star”. Det räcker så.