Lyla Foy vill se mer av världen

Lyla Foy är en artist som visar att ensam kan vara stark. Trots försök med andra konstellationer var det när hon en kväll bestämde sig att stryka alla andra planer och sitta inne för att skriva på eget material som hon hittade vad många sedan anser vara jackpot-vinsten. Med den avslöjande och simpla låten ”No Secrets” blev hon en favorit bland kritiker världen över och snart var ett kontrakt med klassiska skivbolaget Sub Pop på plats. Wai Kei Fung fick en pratstund med Lyla Foy efter spelningen på årets Bråvallafestival.

Det här är första gången som du besöker Sverige?

– Japp, första gången. Men mina föräldrar var här för snart ett år sen och sa att allt var otroligt dyrt här. De var chockade.

Du började den här resan under namnet WALL. Varför valde du att använda ett pseudonym istället för ditt namn till en början och vad fick dig att ändra på det?

– Med namnet WALL var det tänkt att det endast skulle bli ett par låtar som jag ville få ut så att jag kunde dela dem med mina vänner och så vidare. Det var aldrig tänkt att vara något bestående. Så pseudonymen var bara ett sätt för mig att experimentera med material som jag hade pillat med. Men när saker och ting började röra på sig och planer på ett album dök upp så kändes det rätt att börja använda mitt namn istället.

Du släppte tidigare i år albumet Mirrors the Sky. Varför den titeln och finns det någon underliggande mening med det?

– Jag var en tid i ett område vid en sjö. Där fanns det bara vatten och himmel och jag ville återberätta bilden av stillsamhet. Bilden av sjön och den stormiga himlen och spegelbilden av det. Bra och dåligt eller glad och sorgligt typ.

Vad har varit den största utmaningen sedan den där kvällen du bestämde dig för att sitta inne och skriva ”No Secrets”?

– Att framföra min musik live. Vi blev tvungna att lära oss att spela låtarna på ett sätt som funkade live eftersom de tidigare endast fanns i mitt sovrum. Sen att arbeta med killar (hon slänger ett öga mot de övriga i hennes band och skrattar). Eller att behöva bo på vandrarhem och dela rum med främlingar. Det är en stor utmaning.

Du kommer inom kort att släppa videon till låten “Honeymoon”. Kan du berätta lite om den?

– Videon har ett ganska enkelt koncept. Låten är lite konstig då den heter smekmånad, men den handlar om perioden efter smekmånaden då allt kan kännas som ännu en måndag och om att försöka hitta spänningen i ett förhållande och allt det där. Videon är väldigt enkel gjord och den börjar i slutet och går sedan baklänges. I den är jag objektet och det händer saker runt omkring mig. Jag är inte särskilt bra på att förklara känner jag nu. Du måste se videon helt enkelt!

Vad är dina musikaliska influenser och inspirationer?

– Jag lyssnar väldigt mycket på musik från 70-talet. Crosby, Stills, Nash & Young, Velvet Underground, Joni Mitchell, Bob Dylan och sen gillar jag mer modern musik också som exempelvis Portishead. Så man kan säga att jag föredrar rent klingande musik men har också elektroniska influenser. Det är lite så min musik låter också, så det är min grej kan man säga.

Berätta lite om skrivprocessen för Mirrors the Sky.

– Till det här albumet så skrev jag allt helt ensam hemma. Det är så jag skriver musik och spelar in de första delarna av låtarna. Sedan tar vi det till studion och adderar trummor och det övriga. Det är väldigt mycket att bygga lager istället för att vi spelar ihop låtar. Det är inte nödvändigtvis så vi kommer skapa nästa skiva, men det är så vi har gjort den här gången. Det har varit skoj, men samtidigt är det lätt att ta saker och ting lite för långt. Man måste veta när det räcker och säga att nu är det klart.

Sysslar du med något annat konstnärligt vid sidan av musiken?

– Nej, bara musik. Jag önskar att jag kunde måla. Jag funderade ett tag på att studera vid en konstskola och lära mig grafiska saker. Att fotografera och sådant. Jag brukade ha mitt eget lilla magasin och ta bilder, men jag har inte längre tid med det. Men jag gillar verkligen att ta bilder. Jag är inget vidare på att måla. Min far är målare, men jag är hemsk. Jag har min musik.

Jag är väldigt förtjust i din cover av “Cornflake Girl”. Varför just den låten?

– Jag gillar att göra covers av låtar som har ett par år på nacken eller åtminstone är tjugo år gamla. För jag känner att om jag gör något som är för nutida så kommer folk jämföra och då blir det att man tävlar mot den. Så hittills har jag gjort en Karen Dalton-cover som är från Bob Dylan-eran och så Tori Amos. Hon håller fortfarande på men ”Cornflake Girl” kom ut under 90-talet. Jag älskade den låten som tonåring och jag ville göra en annorlunda version. Jag gillar inte tanken att göra en för lik version och om jag verkligen ska göra något så vill jag skaka om den lite genom att byta tempo eller ändra känslan i låten helt. Det är därför jag gjorde den. ”Cornflake Girl” är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar och Tori är ett geni.

Portishead har ju varit med ett tag?

– Åh, jag skulle älska att göra det, men du vet hur det är. Man gillar hur det är redan och det är perfekt.

Vad vill du ha ut av det kommande året?

– Det skulle vara trevligt att resa till helt nya ställen för mig. Jag skulle vilja se mer av världen. Åka mer till Amerika och turnera mer där. Och Australien. Vi har ju i stort sett bara gjort saker i England och Europa och en pytteliten bit av Amerika. Så det skulle vara trevligt att träffa människor från andra delar av världen. Det är helt klart ett mål. Sen hoppas jag att vi kanske ska ha kommit halvvägs in i att spela in mitt nästa album under nästa år. Men jag lägger inte för mycket press på mig själv gällande det just nu, då jag inte vet hur lång tid det kommer att ta för att skriva de nya låtarna. Så det är inget jag vill säga definitivt. Jag vill inte sätta orealistiska förväntningar.

Hur ser annars den närmaste tiden ut för dig?

– Det har varit hektiskt med turnerande sista tiden och det blir så ett par veckor till, sen har jag lite ledigt i augusti innan det blir ett par festivaler i slutet av augusti. Sen är det höst och då blir det ännu mer turnerande. Det är skoj. Det är lite upp och ner och det sliter på en, men det kan vara väldigt belönande.



Lyla Foy öppnar för Phosphorescent på Pustervik i Göteborg i kväll och på Debaser Medis i Stockholm imorgon. Läs gärna vår recension av deras Malmö-spelningar i helgen.