Putte i Parken, lördag: En festival med identitetskris

Hugo Ewald rapporterar från Putte i parken-festivalens avslutningsdag.

”You wanted the best, you got the best. The hottest band in the world…” hörs från scenen och för en sekund låter det som om KISS ska börja spela. Men istället kliver Andreas Dregen, känd från Hellacopters och Backyard Babies upp på scenen och möts av en publik som förmodligen vill njuta lika mycket av den glödheta solen som av musiken.

Dregen, som förmodligen får mer uppmärksamhet i media än någon annan svensk hårdrocksmusiker, river av låt efter låt som låter rätt mycket som AC/DC eller varför inte Backyard Babies. Ibland blir det lite tydligare dofter av blues eller metal, men till största delen låter det som en mer anonym variant av KISS. Bandet har nämligen dessvärre varken Turbonegros melodier eller Black Labels Societys tekniska skicklighet, och Dregens röst är intetsägande för genren. Det är därför inte konstigt att publiken först ryter till på riktigt när Dregen river av gamla Backyard Babies-dängan ”Minus Celsius” och sedan drar upp Hellacopters-kollegan Nicke Andersson på scen.

Av någon anledning känns det därför som en frisk fläkt att få höra Sten & Stanley, trots att den enda låten av deras 800 låtar jag egentligen känner till är ”Jag vill vara din Margareta”.

Som de själva beskriver det handlar Sten & Stanley om raka rör utan krångel, en beskrivning som förmodligen ingen skulle invända mot. Det är rätt lama medleyn med bland annat Abbas ”Mamma Mia” och Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction”, en Sven-Ingars-hyllning i formen av torparrock och en hel del skryt om deras alla hits. Och även om det kanske inte direkt är en kulinarisk upplevelse är det roligt, svängigt och glatt på ett sätt som till och med får en snobb som undertecknad att stundtals dra fram ett leende. En konnässör av ”äkta livemusik” hade nog rynkat på pannan eftersom både trummorna och bakgrundssången är playback. Men spelar det egentligen någon roll om man kommer för att få bugga och höra de raka rör som Sten och Stanley utlovat? Knappast, även om det ibland blir lite väl kitschigt, som när basisten Alexander Nilsson sjunger Leonard Cohens ”Hallelujah” och publiken förväntas fälla tårar.

När sedan ex-Hellacoptern Nicke Andersson går upp på scenen iklädd sin karaktäristiska admiralhatt möter vi åter igen hårdrocken i formen av Imperial State Electric. Det fyra man stora bandet kan lättast klassas in i den så kallade cock-rocken, och det är lika delar klassisk rock n’ roll som Judas Priest, Status Quo eller kanske till och med Ramones.

I motsats till Dregens spelning märks det här att Nicke Anderssons låtar faktiskt är mer än bara riff. Det är melodiöst, och på låtar som ”Redemption’s Gone” blir det till och med riktigt catchigt. Musiken är närmast fullsmäckad av referenser – ibland låter Imperial State Electric som ett snabbare Thin Lizzy och ibland till och med som Beatles. Det är helt enkelt tuggummirock av feel good-slag som tyvärr är rätt ojämn. Ibland rör det sig om minnesvärda energiska låtar framförda med högsta energi, men för varje låt bandet spelar är det lika stora odds att det kommer vara en rätt tråkig om än fartfylld standardrocklåt.