Fire! Orchestra: Roskildefestivalen 5/7


I min intervju med Fire! Orchestras dirigent/saxofonist Mats Gustafsson pratade vi om att orkestern kan vara ett sätt att föra ut improvisationsmusik till en större publik. Bandets mäktiga sound – det låter en del när 28 musiker ger allt – och det faktum att bandet innehåller musiker med många olika bakgrunder (pop, noise, improvisation, jazz) har gjort att många börjat få upp ögonen. Och Roskilde visar sig som vanligt på framkant och bokar detta ”idiotprojekt” (syftar på logistik och ekonomi) för att citera Mats.

På Roskildes Avalon-scen står alltså ensemblen redo att ta sig an sin första stora rockfestival. Delar av publiken är säkert nyvakna och många har aldrig hört talas om orkestern förut. Spelningen är precis som när de turnerade i vintras uppbyggd kring ”Enter”. Denna gång varar den dock längre än vad den gjorde då – något mer än en timme. Det gör absolut ingenting. I princip kan man säga att det är uppbyggt kring ett tidigt crescendo, ett mer frijazzigt och i sammanhanget lite lågmält mellanparti för att byggas upp igen till ett avslutande vulkanutbrott. Och även om det är partierna när alla ger allt som får armhåren att resa sig är det kontrasterna som förstärker såväl kraft som skönhet. De tre vokalisterna – Mariam Wallentin, Simon Ohlsson och Sofia Jernberg, som matchar varandra perfekt då de inbördes har väldigt olika karaktär, har var sin del i rampljuset innan helvetet fullständigt brakar lös mot slutet.

Trots att det är 28 personer på scen så framstår var och en av dem som tydliga individer i bandet. Det går hela tiden att urskilja vem som gör vad, varifrån ljuden kommer och Mats Gustafssons fysiska närvaro och inlevelse som dirigent gör att man hela tiden kan följa (eller kanske inte, men det känns så) vad som händer.

Den sista kvarten av spelningen är något av det mäktigaste jag sett på en scen. När alla dessa fantastiska musiker och de tre vokalisterna samtidigt ger allt, när Mats Gustafsson manar blåsarna att blåsa mer, mer, mer, mer och försöka kräma det sista ur sina arma instrument, när en av trummisarna eller basisterna hittar något ytterligare ljud trots att de redan går på max, och orkestern ändå lyckas hålla någon slags struktur kring melodin – då vill jag aldrig att det ska ta slut. Men slut tar det, och på scenen står 28 musiker kvar med finurliga leenden. De vet vad de ställt till med, att de just vunnit massor av nya fans och fått redan frälsta att krama om varandra i rent lyckorus.

Fire! Orchestra kom, sågs och segrade. Den totala triumfen.