Roskilde, fredag: de mindre kända akterna imponerade mest!

Specialrecension av Damon Albarn (och lite om Atomic Bomb) här!

Roskildefredagen är alltid, för den som har en rejäl dos av både ork och musikalisk upptäckarlust, ett stabilt 16-timmarsmaraton. Redan klockan 12 finns det underhållning för den morgonpigge och om man har packat ner dansskorna så slutar sista akterna inte förrän klockan 4 på morgonen, lite lagom till att det börjar ljusna.

Under en sådan här dag ser man en del halva (eller mindre andel av) spelningar som vi kan bortse från om den här texten inte ska bli ett liknande maraton.

Gloria, den lilla fina inomhusscenen som funnits på Roskilde några år, är ett väldigt bra tillskott till festivalen. För den som gillar bredd och att göra nya fynd är det ofta givande att gå hit på ren chans. Banden som spelar här är vanligen ”för smala” för att få spela på stora festivaler, och det är denna typ av bokningar och att dessa band alltid får publik, som gör att jag rankar Roskilde så högt. Bland annat.

Igår, med frukostkaffet i handen, kollade jag på den australienska trion The Necks, utåt sett en jazztrio med piano (trakterat av en Lars Norén-lookalike), bas och trummor men mycket mer musikaliskt komplext för att enbart föras till jazzen. Deras enda låt/stycke som alltså varade hela spelningen, byggs upp som ett långt crescendo som efter 20 minuter exploderar och så blir det lugnare igen. Som en tonsatt storm, där vinden successivt ökar och till slut välter allt i sin väg. Sen avtar den, försvinner bort med kortare återkommande vindstötar innan ovädret till slut är helt över. Det finns element av både klassisk musik och drone i deras kompositioner och de tre musikerna är närmast utomjordiskt skickliga så de med små detaljer hela tiden förändrar musiken så det aldrig blir tråkigt. En perfekt spelning att inleda dagen med.

Gloriascenen bjöd senare på ännu ett fynd (troligen fler som inte jag såg, men Gloria verkar genomgående ha nöjd publik). Black Pus må vara ett okänt namn men bakom det döljer sig Lightning Bolts blindgalne trummis Brian Chippendale. Om man tycker Lightning Bolt är avskalat med bara trummor och bas så är detta i princip samma intensitet men med bara trummor. Och precis som där så har han en ful, närmast zombieliknande mask med en inbyggd mikrofon med förvrängt ljud. När en ensam trummis går på med sådan energi blir det efterhand lite enformigt, men det är fascinerande att se hur hårt han arbetar. Brian Chippendale behöver inte träna, han bränner sannolikt fler kalorier på en spelning än vad de flesta av oss gör på en vecka.

Jason Isbell verkar vara en väldigt sympatisk man. Lite lågmäld och inte direkt några personlighetsdrag som gör honom till den stjärna hans musik skulle kunna göra honom till. Hans set på Pavilion passar perfekt i eftermiddagssol. ”Decoration Day”, den fantastiska låten om en släktfejd någonstans i Amerika för längesen som han skrev när han var med i Drive-by Truckers, är en självklar höjdpunkt i ett set som blandar finstämd briljans med svängig amerikana. Jag föredrar honom i moll, då är han en väl så slipad singer/songwriter som, låt säga Ryan Adams.

I övrigt då? Jo, man hinner se en hel del musik en sån här dag även om man måste ta en del pauser ibland. Les Big Byrd var stabila med Jocke Åhlund i guldsminkat ansikte och alldeles för varma kläder (det var perfekt festivalväder, ca 25 grader men en del moln, igår). En annan Les – Les Claypool, basfenomenet från Primus, hade stor show med sin Duo De Twang tillsammans med Bryan Dehoe. Fantastiskt underhållande och gårdagens roligaste (enda kanske, men den var rolig) cover på Bee Gees’ ”Stayin Alive” i nån slags spagettiwesternversion.

Warpaint visade igen att de är ett riktigt bra liveband. Synd bara att låtarna på senaste plattan är ganska tama. Det inser de själva också och avslutar därför med en tio minuter lång jamsession centrerat kring ”Elephants”, vilket var den spelningens klara höjdpunkt. Darkside visade, inlindade i tjock rök, att elektronik och gitarr inte är ett motsatsförhållande utan det naturligaste giftermålet som finns. Ursnyggt och passade utmärkt efter mörkrets inbrott.

En stor dag på Roskilde, och då har jag ändå inte nämnt den galna avslutningen på Avalon med colombianerna i La Chiva Gantiva. Inga sura miner för att de förlorat i fotboll utan vild fest. Med publiklekar som att alla ska springa åt vänster, sen åt höger, sätta sig ner och när bandet dundrar på igen resa sig upp. Simpla publikfriargrepp, men musikaliskt mycket snyggt och ungefär vad man klarar av när hjärnan har stängt av framåt kl 04 på morgonen.