Outkasts återkomst (i sammanhanget ett bättre ord än återförening då de formellt sett aldrig upplösts) efter åtta års frånvaro är tveklöst en av den här sommarens mest emotsedda. Det är också 20 år sedan de släppte sitt debutalbum och tog sydstatshiphop till nya nivåer. Och när de på torsdagskvällen intar Orange så är det inför ett gigantiskt publikhav som nästan känns ännu mer kompakt än när Rolling Stones står på samma scen några timmar senare. Det är tydligt att Atlantaduons genreöverskridande hiphop är lika mycket en angelägenhet för pop-och rocklyssnaren, eller ”den genomsnittliga festivalbesökaren” om vi kallar det så.
Efter inledande ”B.O.B” följer en svit av något mer okända låtar som främst riktas till de dedikerade fansen. Men andra halvan av spelningen är det hitparad och allsång även längre bak i publikhavet. Sleepy Brown gästar i ”The Way You Move”, en lite för kort version av ”Southernplayalisticadillacmuzik” svänger som den soulpärla den är och refrängen i ”Roses” framkallar unison allsång. Efter en helt ok cover, med mäktig insats från de maskerade körtjejerna, på UGK:s mästerliga ”Int’l Players Anthem” avslutas spelningen med ”The Whole World”. Låtlistan är som synes helt oklanderlig.
Tyvärr har Atlantaduon, där Andre 3000 framstår som den lite tokiga och oförutsägbara i sitt vitfärgade hår och Big Boi den trygga och sansade gentlemannen som till och med kan få klichéfraser som ”are you having a good time” att låta svängiga och melodiska, inte riktigt skärpan att ta den här spelningen till en nivå bortom god underhållning. Ljudet är inte heller helt optimalt och jag kommer på mig själv mer än en gång att tänka ”hurra, de spelar den” utan att egentligen tycka att det låter särskilt bra.
Men det är inte alltid lätt eller ens rättvist att recensera en spelning av det här slaget. Känslan av att vara en i ett hav av viftande händer med allsång till ”Ms Jackson” och ”Hey Ya” (där även några ur publiken fick komma upp på scenen och hoppa runt) kan måla över det faktum att versionerna musikaliskt känns tama eller att basen ibland mullrar så mycket att soulhalten i musiken minskar eller försvinner.
Stundtals, om än under lite för korta stunder, var det här ändå den fest och stora återkomst jag hade hoppats på, men mer på grund av låtarnas inneboende kvalitet och en entusiastisk publik än att Outkast de facto utförde något utöver det vanliga.
