Bråvalla, fredag: Artisterna trotsar regnet

Läs även specialrecension av Chance The Rapper!

Med endast ett fåtal timmar sömn och en lättare frukost var det återigen dags att bege sig ut mot Bråvalla flygfält, för andra dagen av skoj och musik. Det som på förhand hade befarats runt tillförlitligheten av de nya festivalarmbanden blev tyvärr en sanning, och det gick i praktiken inte att köpa någon mat under hela gårdagen för festivalbesökarna.

Som kompensation för de som hade endagspass för torsdagen gavs tillgång till festivalen även under fredagen, och min förhoppning var att det skulle bidra till en ännu större folkfest. Så här dag två verkar nu systemet fungera. Men denna dag skulle bjuda på andra, inte så välkomna, överraskningar.

För att fortsätta gårdagens rocktema så inleds fredagen med Göteborgsbandet Drömriket som består av medlemmar från In Flames, Mustasch och Hardcore Superstar. De spelar hårdrock och sjunger på svenska vilket för mig är lite udda. Men samtidigt har jag väldigt svårt för hårdrock på tyska, så det är nog bara jag som hellre hade sett dem sjunga på engelska. Som tur är, är vi inte i Stockholm för när bandet har spelat en liten stund så börjar det falla små droppar och det hade säkert Stockholmarna försökt göra sig roliga över att det är ett Göteborgsband som lirar.

En kort stund efter att Drömriket kliver av Juno-scenen kliver Petter upp på den större Juno-scenen, tillsammans med en full uppsättning av Norrköping Symphony Orchestra ackompanjerad av Dj Sleepy i bakgrunden. Det börjar lite vagt och skakigt, men efter två låtar känner Petter att det börjar släppa med nervositeten. Han tackar publiken för att de är just där idag, eftersom det inte längre går att ta för givet att folk ska dyka upp och proklamerar att nu ska vi ha skoj! Mellan låtarna slänger han ut att vi alla jobbar under mottot alla ska med och alla får plats. För att göra sig ännu mer tydlig tillägger han även ett ”Eller?” och får ett rungande ”JA!” tillbaka från publiken.

Men säg den lycka som varar. Efter ytterligare ett par låtar tvingas Petter avbryta på grund av ett hällande regn som tvingar symfoniorkestern av scenen. trots att Petter försöker fortsätta dröjer det inte länge innan även han måste kapitulera för vädergudarna. Medan folk söker skydd från det ösande regnet så trotsar Bombus med sin stenhårda rock allt vad blixtnedslag och regn heter och kör hela sitt gig. Så småningom börjar nyheten om att blixten slagit ned på campingen som en löpeld och det sänker stämningen för de som nåtts av nyheten. Banden bestämmer sig för att ta en paus för att se om ovädret ska dra förbi. Efter en kort tids väntan kliver ändå Linnea Henriksson upp på scen, men många har då redan lämnat området eller sökt skydd under tak för stunden.

Inne i det blå tältet spelar Lyla Foy utan att vara påverkad av problemen regnet ställt till med. Istället har det hjälpt så att tältet nu är mer eller mindre fullt. Det sorgliga är dock att publiken där inte ens gör en anspelning på att ge Lyla Foy ett uns av uppmärksamhet. Även när hon gör en liten tävling så är intresset noll. Det är så respektlöst att jag blir lite förbannad.

Lagom till slutet av Linnea Henrikssons set slutar regnet och när Daniel Adams-Ray ska börja har publiken hittat tillbaka till området igen. Naturligtvis är det kul att se Daniel Adams-Ray och hans färgglada scendekor och kläder och att han bjuder in Petter på scen gör inte saken sämre. Jag hinner höra lite av Passenger innan jag snabbt promenerar över till andra delen av festivalområdet för att spana in Foxes. Den 25-åriga brittiskan har nyligen släppt en debutplatta och redan fått en hit med ”Let go for tonight”. Annars är hon också mer känd som rösten på Rudimentals ”Right here” och Zedds ”Clarity”. Så klart spelas alla de låtarna på en svettig show där Foxes skuttar fram och tillbaka på scenen och tar nog priset som dagens mest energiska framträdande.

Efter det var det dags för två rockband som det riktigt svänger om. Clutch från Maryland, USA, har många år på nacken i branschen och det är inte bara musiken som är härlig utan bandmedlemmarna verkar vara ett gäng sköna gubbar också. The Kooks kan man säga är Clutchs motsvarighet från Storbritannien. Det som skiljer banden mest är att medlemmarna i The Kooks väger ett par hundra kilo lättare och att de har en klassisk britpop-attityd. Det är lite charmigt, men samtidigt något störande.

Om man skulle hitta en svensk motsvarighet till svängvänlig rock så passar The Hives rätt skapligt in i mallen som eftersöks. Det är få band i världen som kan få tung rock att samtidigt vara svängigt. Det är också få band i Sverige som kan sköta ett mellansnack med ironi på det sätt som The Hives kan. Det pikas till arrangörerna att vi skall vara ”Välkomna till det kontantlösa samhället”, att gårdagens alla band gick på cruise control och inget hade visat sig vara bra innan The Hives anlände till Luna-scenen. Från The Hives stenhårda avslutning med ”Hate to say I told you so” är det en kort löptur in under tältet igen och där väntade dagens enda rapakt, Chance The Rapper (separat recensionslänk överst på sidan).

Att Veronica Maggio skulle dra till sig storpublik kunde de flesta räkna ut långt innan festivalen drog igång och jag skulle nog till och med säga att det har varit festivalens hittills mest galna publik. Allt som behövs sägas är ”Hela Huset” med Håkan Hellström så tror jag ni kan föreställa er hur galet det var och nivån av skrik och allsång. Efter den urladdningen var det dags för kvällens huvudakt att kliva upp på största scenen.

Kings of Leon är ett band som nådde höjdpunkten i karriären med succéskivan ”Only by the night” och det märks väldigt tydligt vilka låtar som publiken går igång på. Även om början på spelningen är bra så är det först när inledningstonerna till ”Closer” hörs, som publiken verkligen kommer igång. Men även om en låt som ”Red morning light” får mycket kärlek, så är det inget i jämförelse med hur mottagandet av ”Use somebody” och framförallt ”Sex on fire” är. Spelningen får tyvärr en känsla av ”ännu en dag på jobbet” och det är synd med tanke på ett så bra band och det material de förfogar över.

Efter en känsloladdad dag med olika incidenter och väder stannar jag kvar för att kolla in ett band som jag faktiskt gillar ganska mycket, men konstigt nog aldrig sett live. Placebo får en mindre publik framför den näst största scenen i konkurrens med Mustasch och Alesso som verkar ha fått den större skaran publik som är kvar på festivalen, men det stör inte särskilt mycket att få lite luft framför scenen. Det blir en hitparad med bland annat ”Every me every you”, ”Special K” och ”The bitter end”. Sen att de mördar ”Meds” får jag leva med för som avslutning på dagen får jag höra dem spela ”Running up that hill” och när jag går där över leran med allt skräp under mina fötter på väg bort från området, så är det ändå med en belåtenhet inombords.